70 år sen finska vinterkriget började
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ganska snart efter världskrigets början (1 september) började Sovjet göra anspråk på sin "rätt." Baltikum bjöd inget motstånd, men Finland vägrade att ge efter trots många underhandlingar i Moskva. Kriget började med en häftig bombning av Helsingfors, sedan anföll ryska trupper Karelen som gränsar till Sovjet med Leningrad i söder. Finland hade under hösten stärkt försvarslinjen mot öster från en låg nivå. Stalin försökte rättfärdiga angreppet genom att säga att en röd finsk regering bett ryssarna om hjälp. I själva verket var det en fiktiv regering, ledd av kommunisten Otto Kuusinen. Sovjet räknade med en promenadseger och ville göra processen kort. Man satte in stora truppstyrkor, artilleri, pansar och flyg.
Den finska armén bjöd hårt motstånd från första stund, moralen var hög, mycket tack vare marskalk Mannerheim som trätt in som överbefälhavare. Finnarna hade hjälp från två håll: den ovanligt stränga och snörika vintern som kom i december - och den decimerade ryska officerskåren. Den paranoide Stalin hade ju nyligen låtit avrätta många av de skickligaste befälen. De finska soldaterna var lättrörliga på sina skidor och dessutom svåra att upptäcka genom sina vita dräkter. De började mycket snart tillämpa så kallad mottitaktik, det vill säga de lät stora truppstyrkor med pansar och andra fordon fritt fortsätta in på de smala skogsvägarna. På en given signal blockerades reträttvägen och hundratals soldater öppnade eld mot de överraskade ryssarna. Kylan blev alltmer förintande, minus 40 grader var inte ovanligt.
Ryssarna led enorma förluster i materiel och manskap, men trots det avancerade de in i Karelen. Ryssarnas väldiga överlägsenhet i materiel och antal soldater tvingade till sist Finland att gå med på vapenstillestånd den 13 mars 1940. I freden måste Finland avträda en stor del av Karelen och hela den finska befolkningen måste evakueras.
Sverige ville som bekant inte hjälpa Finland i detta krig, men viss militär utrustning skeppades över och den svenska frivilligkåren (cirka 10 000 man) gjorde en betydande insats, speciellt i norra Finland.
Om inte finnarna gjort ett så hårt motstånd, hade sannolikt hela Finland erövrats med de stora risker det hade inneburit för Sverige. Finland räddade sin frihet - och kanske Sveriges med sin hjältemodiga kamp. Men cirka 23 000 soldater stupade.
Själv var jag nära åtta år när dessa händelser inträffade. Eftersom jag växte upp i Lycksele i södra Lappland, kändes allt ganska nära. En av våra grannar, doktor Eriksson, hade en son som stupade som frivillig.
Mycket snart började det igen - det så kallade fortsättningskriget. År 1944 satt jag på trappan hemma och såg en oändlig rad människor, barn och mammor och gamlingar vandra från järnvägsstationen in i samhället. De kom från Kittilä i norra Finland. Nu var det dags att studera finska. År 1945 lånade jag en bok som hette Jorden och vingarna av Yrjö Kokko. Det var en poetisk skildring av finsk natur, troligen i Karelen. Trots att kriget helt saknades i romanen, kändes spänningarna mellan raderna. Liv och död.