2009 - ett viktigt år
Foto: Susan Walsh
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lissabon-fördraget har äntligen förts i hamn. Det betyder att EU:s beslutsförhet ökar. Samarbetet i Europa är det mest positiva som hänt efter Andra världskriget, inte bara på grund av dess betydelse för freden och ekonomin, utan på grund av de västerländska ideal som Europa trots alla bakslag representerar: tanke- och yttrandefrihet, rättssäkerhet och kvinnofrigörelse.
Jag har upplevt Andra världskriget och dess förspel. Demokratin stod inte högt i kurs på 1930-talet, och jag bevittnade personligen att många som sympatiserade med nationalsocialismen vägleddes av moraliska principer (Knut Hamsun!). Moraliserandet genomsyrade den tyska propagandan på många sätt, och jag minns den tyska radions återkommande tema "Senaste dumt från Amerika", som brukade handla om något idiotiskt jippo som en undersysselsatt person hade hittat på i Florida. En viktig faktor var renhetskravet, effektfullt illustrerat i två scener i filmen Cabaret med Liza Minnelli: sången om das Vaterland av den rene ynglingen, som får hela publiken med sig, och den hårt sminkade konferencierens sång om sin älskade - en liten, rund, förskräckligt utpyntad varelse full av genuin livsglädje. Vilken tänkvärd kontrast! Så småningom växte min egen slutsats fram: om vi vill leva i ett samhälle värdigt för fritt tänkande människor måste vi finna oss i att vissa lever på ett sätt som andra finner orent, oanständigt, omoraliskt - så länge de inte skadar andra.
Efter Andra världskriget fick vi järnridån och kommunistiskt förtryck i östra Europa, och i väst var det ibland si och så med idealen. Men en tydlig förändring har skett i sättet att tänka i Europa, det är helt annorlunda nu än före kriget. Jämför och tänk efter! Och jag ställer frågan till mig själv och till dig: hade denna förändring i europeisk mentalitet varit möjlig utan det väldiga offret av civila och soldater?
Jag lyssnade uppmärksamt på Obamas tal vid fredsprisutdelningen i Oslo. Det var välgörande att få höra någon tala om krig och fred på ett verklighetsinriktat sätt, och den amerikanske presidenten växte betydligt i mina ögon. Mantrat "våld föder våld" må vara sant ibland men är det långt ifrån alltid, och pacifismen hejdar inga våldsamma regimer eller rörelser - Hitler blev snarast uppmuntrad av Chamberlains aktion för "Peace in our time". Icke-våldet kan leda till framgång bara om motståndaren i någon mån har samma värderingar - mahatma Gandhis motståndare engelsmännen var ändock en civiliserad nation - men mot sådana som Hitler och al-Qaida är det verkningslöst och uppfattas som en svaghet.
Litteraturpristagaren Herta Müller var en positiv upplevelse i hennes kompromisslösa motstånd mot Ceausescus diktatur. "Jag är inte modig. Jag gör bara det jag känner att jag måste göra. Jag var livrädd." Hon höll idén om mänsklig värdighet vid liv, och det var kanske lika viktigt då som nu, då hon påminner oss om mänskliga värden som vi bör hävda med all kraft.
Från Iran kommer positiva nyheter: oppositionen mot regimen börjar få sekulär prägel. Demonstranterna har slutat ropa på Allah, och studenterna bränner bilder av Khomeini. Från Palestina kommer också en positiv nyhet: tillväxten på Västbanken har varit betydande under året, och det är kanske höjningen av levnadsstandarden i arabiska områden som på sikt skall bana väg för fred.
I København genomfördes den stora klimatkonferensen. Människans påverkan på klimatet ifrågasätts visserligen av skeptiker liksom innebörden av iakttagna förändringar, men det är viktigt för det globala samarbetet att alla Jordens länder möts kring en specificerad fråga. Det största hotet mot Jordens miljö, befolkningstillväxten, uppmärksammas dock ännu inte som det borde. Min önskedröm är, att alla flickor på hela Jorden får utbildning efter sin förmåga och rätt till att själva bestämma hur de vill leva. Kvinnofrigörelse borde vara det viktigaste målet för miljörörelsen.