Öppet brev till våra lokalpolitiker inom Region Gotland.
Just nu arbetar en parlamentarisk grupp, Migrationskommittén, med att ta fram en framtida migrationspolitik för Sverige.
Många röster hörs som vill fortsätta eller skärpa den strängare hållning, som inleddes 2016 efter den stora asylinvandringen 2015. Jag är rädd att många av partierna lyssnar på de rösterna, men jag önskar att de mer skulle lyssna till min och andras röster, som har en annan uppfattning.
Mina erfarenheter av den stora asylmottagningen 2015 grundar sig på förhållandena här på Gotland.
Jag tycker att mottagandet här har varit enastående välkomnande. Nätverk av volontärer samt Röda Korset och kyrkorna och studieförbunden startade svenskundervisning nästan från dag ett, barn- och textilverksamhet för kvinnor, praktikjobb i vissa fall och massor av sociala aktiviteter.
Efterhand fick fler praktikjobb och några fick också riktiga anställningar. Efter positiva asylbesked har fler kommit i jobb eller går på Introduktionsprogrammet på gymnasiet eller har gått vidare till vanliga gymnasieprogram. De vuxna läser SFI på Komvux eller folkhögskola. Barnen har gått i skola och förskola. En del är aktiva inom fotboll.
När asylboendena på Gotland stängde under 2016, ordnade vi EBO (eget boende) för många av dem, gratis eller till låg kostnad, och många månadsgivare bidrog. Så småningom fick många av våra familjer även permanent boende med vår hjälp.
Regionen har förstås också gjort mycket bra insatser för studier och praktik.
Vi är stolta över vad vi åstadkommit för att hjälpa våra nyanlända att få en trygghet och se framtidsmöjligheter i vårt land, och vi har sett många exempel på snabb inlärning av svenska och jobbetableringar liksom studier inom gymnasieprogrammen.
Vi har lärt känna de flesta av de nyanlända, och vi ser att många av dem, som kom hit 2015, kan bli till stor nytta i vårt land. När det inte finna tunga argument för att de kan skada vårt land, tycker vi att de ska få stanna i Sverige.
Till Syrien och Afghanistan bör ingen utvisas på grund av det mycket svåra säkerhetsläget där. Det senaste exemplet på en sorglig utvisning till Afghanistan är Hasebullah Fateh (se GT 19/10 sid 8).
I fortsättningen bör rätten att söka asyl säkerställas, och bedömningen ”ömmande fall” åter bli möjlig samt återförening av familjer garanteras! Jag önskar att våra lokalpolitiker ska verka för detta!