”Har man inte rätt att vistas i landet ska man skickas hem”. Så låter det ofta i debatten om migration och det är svårt att invända emot. Lagstiftningen reglerar vad som är asylskäl. Men lagar behöver tolkas och flyktinglagstiftningen tolkas och tillämpas av Migrationsverket (Mv) och domstolarna.
När Migrationsverket prövar en ansökan om asyl ser man till hur farligt det är att återvända och hur trovärdig den sökandes berättelse är. Vad gäller ”farlighet” använder Mv sig av ett eget expertorgan, Lifo. I fallet Afghanistan bedömer man att säkerhetssituationen i några regioner är så allvarlig att ”var och envar riskerar att drabbas av urskilljningslöst våld” medan i andra delar av landet situationen är sådan att den ”ej drabbar var och envar”.
UD gör en annan bedömning enligt dess hemsida: ”Terroristhotet i Afghanistan bedöms fortsatt vara högt och risken att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela landet.” Men, säger Mv, om man inte kan återvända till sin hemmaregion av säkerhetsskäl, kan man som internflykting bosätta sig i Kabul som inte klassas som lika farlig. UNHCR(FNs flyktingorgan) har en annan uppfattning när man säger att Kabul i allmänhet inte är ett rimligt flyktingalternativ. (I fallet Syrien tillämpar Mv inte begreppet internflykting).
”Farligheten” är alltså i händerna på Lifos och dess chefs, rättschefen, bedömning. Domstolarna gör, om ärendet överklagas, ingen egen bedömning utan lutar sig mot Mv´s rapporter. Analysen av säkerhetssituationen i berörda länder borde ligga på en oberoende myndighet, förslagsvis UD, för att hanteringen ska kännas rättssäker.
Hur är det då med bedömningen av ”trovärdigheten” i den asylsökandes berättelse? Vi som tagit del av ett stort antal asylutredningar och beslut ser att avslagsbesluten ofta är onyanserade och schabloniserade och håller inte acceptabel juridisk nivå. I den mån man använder sig av beslutsstöd så bygger det delvis på kriterier som är problematiska och ger alltför mycket utrymme åt beslutsfattarens egna värderingar och fördomar.Ja, säger Mv, men att våra beslut är rättssäkra bevisas av att vi vinner 95 procent av alla mål i domstolarna. Problemet är att migrationsdomstolarna i många fall inte gör egna bedömningar av säkerhetsläget i Afghanistan, den sökandes ålder eller asylberättelsens tillförlitlighet. Man lutar sig i stor utsträckning mot Mv:s utredningar eftersom man saknar faktakunskaper (och ibland även ambitioner).