Fram till mitten av 1800-talet var strömmingen basmat för gotlänningarna. Ett normalhemman skulle ha 100 valar (8 000 strömmingar) nedsaltade för vinterns behov. Ibland slog fisket fel. 1855 måste man importera 9 900 tunnor saltsill.
På 1800-talet konstruerades grimnät av bomullstråd för att fiska flundror. Saltade flundror fiskade i augusti på grynnorna blev den nya basmaten på vintern. Ännu på 40-talet fiskade alla som kunde här på Fårö flundror på sommaren för att kunna spara på ransoneringskupongerna. Ibland var det lätt att pilka torsk vid Bjärge (Digerhuvud). Öring, gädda och sik kunde ”nätas” vid stränderna när man ”brandade” stilla kvällar på eget vatten.
Sedan kom nylonnäten och strandfisket släpptes fritt för alla och vad jag ser har husbehovsfisket minskat radikalt och därmed ”problemet” med nätfiske. Nätfisket ser ut att självdö med den äldre generationen. Däremot befolkas stränderna alltmer av spöfiskare som för sitt höga nöjes skull fiskar öring och sen krokar av och sätter tillbaka dem.
Nu föreslår Havs- och vattenmyndigheten att nätfiske ska förbjudas. Detta betyder att jag till exempel ska förbjudas att fiska mitt behov av flundra, butta, strömming, sik och öring medan stränderna fylls av turistande spöfiskare. Tydligare än så kan inte relationen storstad/landsbygd illustreras.
Förresten, vilken tillsynsmyndighet ska skapas för att hindra mig från att kasta ut mina flundrenät?