Efter ett liv med god hälsa är jag numera stamkund i vården och föremål för utredning med frekventa besök för uppföljning, provtagning och så vidare. Det ger många funderingar kring organisationen av vårdapparaten – hur och varför.

Lördagen 27 december vid lunchtid blev jag uppringd av min läkare som ville att jag skulle komma ner till lasarettet för att lämna ett kompletterande blodprov. På min fråga vart jag skulle bege mig på lasarettet blev svaret:

– Gå till akutmottagningen.

Anmälde mig ”i luckan” på akuten vid 14-tiden och uppmanades att slå mig ner i väntrummet.

Det var nu lättare sagt än gjort. Där var i det närmaste ”fullsatt”. Patienter i hela åldersspannet från feberblossiga, snörvliga spädbarn (med öroninflammation?) till pensionärer i min egen åldersgrupp. Lyckades dock hitta en sittplats, vilket var tur. Den skulle komma att behövas länge. ”Gratis kaffe” fanns att tillgå, men det var också allt. Restaurangen och kiosken var stängda. Den som frågade hänvisades till varuautomater i foajén. I så fall en promenad utomhus fram och tillbaka och med enda beskedet att det skedde ”på egen risk”. Man kunde ju bli uppropad ”när som helst”.

Några ropades upp då och då och försvann in på avdelningen för behandling, men nya tillkom hela tiden så väntrummet förblev välfyllt. Samtalsämnet i väntrummet var givet – väntetiden och hur man organiserar arbetet.

Klockan 18 blev jag uppropad och inkallad till en sjuksköterska för provtagning – en procedur på 5 till 10 minuter. Vad som nu skulle ske visste hon inte. Intagning för observation nämndes som ett alternativ. Jag uppmanades att åter slå mig med i väntrummet och invänta besked av läkaren. Kl 21 fick jag så beskedet från läkaren att jag fick åka hem. Jag lämnade akuten på fastande mage efter totalt sju timmars väntan och tio minuters ”behandling”.

Hur kan det gå till så här? Hur har man organiserat sitt arbete? Hur ser arbetsrutinerna ut? Använder man resurserna på rätt sätt? Vilket är verksamhetens kund-/patientfokus? Jobbar var och en huvudsakligen med vad den är utbildad till och mest lämpad för? Och varför finns det ingen distriktsvårdsakut? Många av oss som nu belastar lasarettets akut skulle inte överhuvud taget behöva komma dit. Låt en organisationskunnig expert – inte nödvändigtvis en sjukvårdsexpert – se över arbetsrutinerna och bygga upp fungerande flöden.