Skatteverket beslutade nyligen att uthyrning av vårdpersonal ska beläggas med moms från halvårsskiftet. Det är ett myndighetsbeslut som inte bara ställer till stora besvär för tandvårdsbranschen utan som också riskerar att slå mot glesbygden och patienterna. Som tur är kan dåliga myndighetsbeslut ändras av kloka politiker.

Tandvård är inte momspliktig. Det har, fram tills nu, inneburit att det också är momsbefriat att hyra in tandvårdspersonal, vilket är självklart mot bakgrund av att vårdgivarna inom tandvården inte heller kan dra av momsen, vilket är det normala för en konsumtionsskatt.

Det bottnar inte i ett politiskt beslut, utan i att Skatteverket, utifrån en tolkning av EU:s lagstiftning, fattat ett ställningstagande, men konsekvenserna är desto klarare.

Momsen kommer att påverka priset på tandvård. En skatt är en kostnad och ökade kostnader för företagare leder i förlängningen alltid till att det blir dyrare för konsumenterna, det vill säga i det här fallet att patientens pris för tandvården ökar. Som om det inte är illa nog riskerar det också att slå undan benen för de mindre vårdgivarna och försämra tillgången på specialisttandvård.

Anledningen är att ställningstagandet diskriminerar beroende på anställningsform. Vårdgivarens kostnader varierar beroende på vårdgivarens möjligheter att utforma verksamheten.

Om vårdgivaren anställer en specialist är verksamheten momsbefriad, men om vårdgivaren i stället hyr in en specialist för att utföra samma tandvård, så kommer den att momsbeläggas.

Det sistnämnda missgynnar de mindre vårdgivarna, som inte har möjlighet att anställa specialister på heltid. Det slår också mot glesbygden, där de mindre vårdgivarna ofta finns, där det inte finns samma utrymme för vårdgivarna att bedriva kvalificerad specialisttandvård i samma omfattning som i de befolkningstäta storstadsregionerna. Risken är därför betydande att Skatteverkets beslut kommer att spä på den tandläkarbrist som ofta redan finns.

Privattandläkarna menar att lagstiftningen måste ändras eftersom den är orättvis, slår mot glesbygd och patienter samt inte är konkurrensneutral. Vården måste vara moms-befriad oavsett verksamhets- och anställningsform.

Myndigheternas uppgift är att tolka lagstiftningen, men det är politikernas ansvar att förändra dåliga lagar.

Om ställningstagandet tillämpas från och med 1 juli finns det en betydande risk för ökad tandläkarbrist och för att landsbygden utarmas på specialisttandvård.

De politiker som värnar valfrihet, tillgänglighet och glesbygd måste därför agera snabbt för att se till att det inte sker.