Vi människor behöver våra hatobjekt

Insändare2019-10-03 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi människor behöver våra hatobjekt. Det känns bra att spegla sin egen förträfflighet mot andras fel och brister. Nationella hatobjekt just nu är Putin, Ryssland, SD och dagens nazister. 

Våra medier eldar på varje dag, det ingår i åsikts- och yttrandefriheten.

Lite annorlunda med postuma hatobjekt. Just nu läser jag Maria Stepanova: "Minnen av minnet". Den handlar om en judisk släkts minnen av ryska revolutionen och Förintelsen. 

Hon skriver: ”De döda har inga rättigheter”. Vi hänger ut deras liv till allmänt beskådande, om de inte har hunnit bränna alla brev och dagböcker.

Anders R Johansson har gjort en ner i varje detalj grundlig genomgång av nazismen på Gotland, den som mest fanns på 1930-talet. 

Ett nytt politiskt parti lockade en del att ansluta sig. Det var en svår tid för många skuldsatta småbönder, andra frestades av nationella storhetsdrömmar.

Bison bläddrade igenom namnlistorna och var glad att inte hitta någon släkting. Det betyder väl att han har en viss förståelse för dem som hittar sina länge sen döda förfäder i de långa namnlistorna på folk som var nazister då? 

Ordet ”nazist” är väl det fulaste, det mest skambelagda som finns i svenska språket i dag. Men de som på 1930-talet, under en kort tid, anslöt sig till ett av nazistpartierna, de visste ingenting om vad den ideologin senare skulle leda till.

1944 gjorde de svenska kommunisterna sitt bästa val någonsin med 10 procent av rösterna (över 300 000). Den store Stalin hade vunnit kampen mot monstret Hitler. 

Glömda var då de tio miljoner som svalt ihjäl i 1920-talets ryska kollektivisering, de hundratusentals som utrensades under 1930-talet. 

Men – ingen i dag gräver fram och sätter skamstämpel på gamla svenska kommunister. Medierna har mycket lättare att förlåta vänsterextremister än högerextremister. Trots att de är samma andas barn.

De svenska nazisterna fick som mest 20 000 röster i valet 1936. Sen visste snart alla vad det handlade om. 

Är det verkligen ”viktigt och nödvändigt” att nu, 100 år efteråt, släpa dessa människors namn i smutsen? I går träffade jag en gammal gotlänning som ångrade att han köpt boken. Jag hoppas att fler känner det obehaget.