Gillar sport. Både som publik och aktiv utövare. Även om åldern har gjort oss mer till publik än utövare. Men vi gillar annat också. Som konst. Vid en jämförelse är det mycket som är lika med sport och konst. Båda ger individer möjlighet till personlig utveckling. Båda ger utövare chans att testa sin förmåga. Båda inbjuder till gemensamma upplevelser. Båda har publik. Båda erbjuder livslång aktivitet, från tidiga barnaår till åldrade utövare. Båda är bra för folkhälsan.
Men varför är då förutsättningarna så olika. Varför håller öns politiker brandtal för satsningen på ny ishall, trots stora ekonomiska underskott i verksamheten. Varför låter samma politiker konstmuseet stå tomt och oanvänt (nästan helt) år efter år?
Det outtalade budskapet blir: KONST ÄR INTE VIKTIGT!
För 80 år sedan under brinnande krig in på våra knutar, samlades några individer som förstod att konsten inte bara är viktig, den är nödvändig. Konst är en motkraft i en auktoritär miljö. Den ger oss utrymme att överleva, när destruktiva krafter får för stor makt. Som var fallet då, år 1944, när Gotlands Konstförening bildades.
Vi är många som ser destruktiva krafter även idag. Som krig i Europa, gängkriminalitet som gör barn till mördare och klimatförändringar som tycks vara utom vår kontroll. Konsten är minst lika viktig idag som för 80 år sedan.
Så varför har vi då råd med ny simhall och ny ishall, när vi inte har råd att hålla konstmuseet öppet?
En slipad politiker svarar sannolikt med en motfråga; Varför ställa det ena goda mot det andra? Jo, därför att annars blir vi inte varse den orättvisa behandlingen av konsten. Har vi råd med ny gångbro åt kryssningsgäster, ny simhall och ny ishall, då har vi också råd med att hålla konstmuseet öppet.
Sport är kul och gör oss starka. Konst är kul och gör oss starka.