En gång I tiden sjöd Digerhuvud (raukfältet på Fårö) av en häpnadsväckande biologiskt mångfald. Uppe på varje rauk häckade trutar. Både grå- och havstrut. Silver- och fisktärnor överallt och oroliga ejderhonor lockade skrockande på sina små. För att inte tala om alla vadare och strandpipare.
Det är tomt nu. Nästan!
Digerhuvudvägen var för inte så länge sedan en grusväg, helt omöjligt att köra 30 km/tim på, trots att det var skyltat så. Tempot hos besökarna var lågt och naturupplevelsen var otroligt mera spännande och upplyftande, mot nu.
Idag är det en bred asfalterad väg, naturskön och turistvänlig med sina ringa föreskrifter. Man har förordat 50 km/tim som maxhastighet och tyvärr efterlevs inte detta av många.
Naturligtvis skall detta unika naturreservat upplevas av alla, men kanske inte med bilar som swishar förbi. Bilfönstren är nervevade och mobilen förevigar synintrycken. Husbilar som stannar i timtal på en och samma plats, fast de inte får och försvårar för häckande fåglar att mata sina ungar. Försök förstå djurens frustration när en busslast på 40-50 personer väller ut. Vilken liten fågel skulle inte överge sitt hem, sin boplats då!
Att backa bakåt i tiden, handlingsmässigt, är sällan görligt, men försök ta lärdom och gör inte om misstagen. Låt inte lättjan få styra besluten. Moderna bilar tål guppiga vägar och husbilar skall uppehålla sig på sina "ställplatser". Minibussar är att föredra, istället för dessa monsterstora åbäken, som inte ens kunde mötas på den första asfalterade vägen. Den fick göras om. Men en cykelled mellan Sudersand och Ekeviken, det är svårt det.
Som en första åtgärd ska hastigheten sänkas rejält, 20 km/tim, max! Så kanske djuren hinner undan och bullret minskar.
Låt ”länsman” vara på plats ofta och oannonserat eller ännu bättre, låt Digerhuvudvägen bli en grusväg igen.