Tomas Lindström ställer en viktig, om inte avgörande fråga till den gotländska lokalpolitiken när han undrar om coronapandemin förändrat politikens syn på finansieringen av kulturen.
Det är en viktig och helt adekvat fråga. Frågan är inte bara viktig i förhållande till pandemin och de stora umbäranden som kulturutövarna, särskilt de inom den så kallade fria sektorn tvingats till. Många professionella utövare inom alla konstarter har redan nödgats ge upp sina yrken och söka nya utbildningar och andra yrkesområden. Landet riskerar en kulturell åderlåtning!
Att då förlita sig till näringslivet och de kommersiella krafterna i samhället kommer att leda till en rejäl blodförtunning av hela konstområdet.
Frågan som Lindström ställer leder vidare till mer övergripande ställningstaganden och ansvarstaganden från politiken. Vilken betydelse ges kulturen i hela samhällsbygget? Kulturen är en demokrati- och välfärdsfråga!
Hur skapar vi hållbara konstnärliga verksamheter, som kan stå emot både finansiella kriser och pandemier i framtiden? Att näringslivet inte klarar det på egen hand blir uppenbart i alla stora kriser. Det dröjde inte många veckor efter att covid-19 fått fäste i vårt land, förrän man ropade på hjälp från staten. Man ropar högt och krävande och den samlade borgerliga politiken instämmer i kören!
Samverkansmodellen är ett sätt att permanenta och garantera konstnärliga verksamheter genom att stat och region delar det finansiella ansvaret cirka 50/50. Det möjliggör i sin tur att dessa kan söka ytterligare anslag, hos fonder och andra kulturfinansiärer.
På Gotland bestämde politiken att, precis som Lindström påpekar, som enda region i landet endast låta öns institutioner ingå i Samverkansmodellen. De fria utövarna ställdes utanför från början. De har med det mycket små chanser att söka medel från annat håll och följaktligen tvingas hålla sig i marginalen och blir de som drabbas hårdast i en kris.
Gotland har fortfarande flera konstområden som är eftersatta. Om vi ska behålla Samverkansmodellen som struktur för kulturens finansiering på Gotland, så är det dags för en rejäl översyn av hela det professionella konstnärliga området på Gotland – inklusive de fria utövarna – och att det är dags för en utvärdering av Samverkansmodellen. Det borde finnas plats för fler än bara de nuvarande institutionerna.
Med en offensiv kulturpolitik kan vi bygga upp hållbara konstnärliga verksamheter på ön. Om det kommer att kosta? Ja, det är klart det gör!