Det kan inte vara lätt att efterträda ett nationalmonument, men Sven-Bertil Taube har fört sin fars arv vidare med bravur, och kom att bli en av våra mest folkkära artister.
Alla svenskar torde kunna åtminstone några av Evert Taubes visor, en gigant som ingen kan undgå. Jag växte upp med visorna som kom att betyda enormt mycket för mig. Då Evert avled var jag väldigt ung, men har avnjutit Sven-Bertils fina konserter på Gröna Lund under många somrar, en fin tradition sedan 1961. Är även glad över att ha fått uppleva hans comeback på Dramaten i Påklädaren år 2018. Där debuterade han 1960.
Den första skivan spelades in redan 1954, och den sista häromåret. Det var dock inte med faderns visor han slog igenom utan med nytolkningar av Bellman och Ferlin, och sjöng på senare tid bland annat visor av sin kamrat Olle Adolphson. Vilken enastående artist och aktör. Dessutom en osedvanligt charmerande person, en gentleman ut i fingerspetsarna. Alltid lika vänlig då jag träffade honom. Sven-Bertil Taube lämnar ett väldigt stort tomrum efter sig, lär vara sörjd och saknad av större delen av svenska folket.