Ibland chockas vi av ett beslut som vi läser om i dagstidningen. "Kan man riva och bygga hur som helst? Nu blir medborgarna överkörda igen!"
Vad vi många gånger inte förstår är att det föregåtts av år av beredning, av påtryckningar från näringsliv, i propositioner och lagförslag och texter, alltför långa för en lekman att sätta sig in i och helt plötsligt har vi ett regelverk som med en skicklig jurist till hjälp, öppnar dörrar som tidigare varit låsta.
Jag har läst igenom lagrådsremissen för en ökad differentiering av strandskyddet. Eller... jag har försökt. Det kan vara svårt för en enskild medborgare att förstå komplicerade politiska och juridiska texter.
Vad man måste förstå, i detta fall som gotlänningar, är det oerhörda trycket som finns från enskilda individer och näringsliv med pengar och juridisk kompetens, trycket på att få bygga drömhuset alldeles vid strandkanten på Gotland, oavsett priset. Faktum är att ett högt pris är bra då det säkerställer exklusiviteten, att kunna bjuda vännerna flott några veckor och sedan hyra ut dyrt. Och för företagen som vill bygga flashiga stugbyar till en köpstark kundkrets.
Remissen talar om behovet att "använda en del av strandskyddsområdet för att skapa attraktiva boenden och verksamheter i strandnära lägen som kan stimulera och bidra till utvecklingen av landsbygden" samt att "ge ökade möjligheter att beakta lokala förhållanden och förutsättningar där tillgången till obebyggda stränder är god".
Texten ger utrymme för tolkning och processer i domstolen, inte minst genom luddiga formuleringar som "Det undantagna områdets bredd bör normalt vara minst några tiotal meter, men att detta kan variera beroende på förhållandena på platsen."
Det här är bara ännu ett steg mot att tillmötesgå spekulation i syfte att tjäna pengar och skaffa sig privilegier.
En uppluckring som den av strandskyddet kräver bara ett litet uns av fantasi för att man ska se en nära framtid med gated communitys på våra hemliga favoritstränder och en bostadsmarknad som omöjliggör för en vanlig gotländsk medelinkomsttagare att bosätta sig eller att ha en sommarstuga nära havet.
Är det då inte bakåtsträvande att opponera sig mot tillväxten och utvecklingen? Hur ska vi överleva här på ön om vi hela tiden säger nej till möjligheterna att dra in pengar?
Om vi tillåter oss att fortsätta fantisera, så kan vi fundera lite på vem som kommer att vara först med spaden i sandstranden. Det vore rätt naivt att tro att det, möjligen med undantag av en engångssumma till markägaren, kommer att innebära så mycket skatteintäkter till regionen. Jag tror att vi kan vara glada om de stannar i landet, snarare än till utländska investerare.