En äldre anhörig till mig tar mod till sig att åka till akuten – kraftiga magsmärtor. Den anhörige är en som inte vill belasta vården i onödan, typisk landsortspatient.
Efter att den fantastiska ambulanspersonalen tagit hand om intransport tog akutens personal över, nu kommer det tråkiga. Min anhöriga blev flyttad från ambulansbåren till en brits och blev bältad över höften, oklart varför men efter cirka två timmar lyckades få kontakt med personal och ville ha lite vatten. Vatten kom men ställdes på ett bord utom räckhåll. Efter ytterligare någon timme kom läkaren in och utan att känna eller klämma på patienten och ställde en diagnos med hemskick som behandling.
Min fråga till chefen för akuten: Är det så här ni vill att patienter tas om hand där du är ansvarig, att inte förklara för nyutexaminerad personal att vissa inte är villiga att söka vård innan man nästan är död. Sen har jag upplevt att personalen lite slentrianmässigt inte ger omsorg till patienterna, med omsorg menar jag icke behandlande omsorg. Ibland räcker det med att man säger till att vi har mycket nu men du är inte bortglömd.
Ni anställda inom vården har ett tufft jobb, ofta får ni inte den uppskattning som ni förtjänar. Men ibland behöver vissa en påminnelse om vad ni jobbar med.