Jag sitter i min trädgård och musiken på Kallis studsar mot klinten och vi får prata högt för att höra varandra. Detta sporadiskt öppna alkoholtempel, beläget på en av Visbys vackraste platser, dunkar på, nu med ännu större högtalare. Något som politiken obegripligt nog inte bara accepterar utan till och med uppmuntrat till. Och när Kallis slutar drar det snart igång på Stora Torget. Samma IQ-befriade dunk med slentrianmässiga basgångar som tränger igenom stängda fönster och väggar. Nyanser och musik försvinner men bas-dunket går inte att komma undan.
Det är ett märkligt fenomen att sådan omsorg ägnas åt att slå vakt om världsarvet när det gäller hus och fysiska miljöer utan att också gälla mer subtila värden. Varsamt ljud och buller borde också vara en viktig del av miljö och helhetsbild av ett världsarv.
Det är plågsamt och det är bara att hoppas att åtminstone regionens tillsyn med ljudmätare snabbt åker ut och håller koll på att de redan höga nivåer som region Gotland tydligen tycker är lämpliga i en tätbebyggd innerstad åtminstone efterlevs. Och som varje år ändå överträffas när dunka -säsongen börjar.
Nu stängs fönstren i många hus och hörpropparna tas fram. Alltmedan kyrkklockan en lördag kväll slår midnatt och musiken dunkar på trots att det enligt bestämmelserna ska tystna allra senast just då. Precis som den gör på vardagar efter klockan tio, även det en tidsgräns som plågsamt ofta nonchaleras.
Tillsyn tack.