Att i sorg finna tröst i en dikt. Att luta sig mot orden. Känna hur de sjunker in och lindrar. Nog är poesin en del av människans välfärd. Något för våra politiker att städse begrunda när vi längtar efter ett rejält påslag i kulturbudgeten. Och varför inte begrunda Jesajas ord i Bibeln: ”De skola göra sina svärd till plogbillar och sina spjut till liar, ty intet folk skall upplyfta svärd emot de andra.” Apropå häftiga försvarsutgifter. Ja, varför skola mänskor strida, som i den gamla fredssången med de tänkvärda slutraderna: ”Friden är och skall väl bli, livets högsta poesi.” Då är vi där igen – poesin som drar genom århundraden. Som människor hoppfullt och längtansfullt kan ta till sig.
Det är nog så att många gärna lutar sig mot den rimmade dikten av svenska författare. Karin Boyes Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer. Så kan man hålla på genom den svenska diktskatten. Men också njuta av Alf Henrikssons ögonöppnande dagsverser eller Lennart Hellsings brokiga verser, typ Bagar Bengtsson här i stan han har bakat en krokan. I det stora utbudet av dikter kan vi alla glädjas och samla kraft.
Men det finns också poesi i vårt närområde som inspirerar. Den etablerade gotländske författaren Håkan Andersson har just kommit ut med ”Där vatten är” (eddys 2025). Inte rimmad dikt, men löpande uppbruten dikt med ett synnerligen intressant innehåll. Där tankar och associationer löper åt många håll. Och med ett 60-sidigt appendix som fördjupar och gör oss belästa. Dikten löper över världen från Klinte och Stora Karlsö. Möten med en rad författare och musiker som Lars Gullin. Med överraskningar som Kalle Holmström, backhopparen med medalj från OS i Oslo 1952, då inte den nya V-stilen var uppfunnen. Så många utblickar som gör en upprymd. Infogat här och var små illustrationer av allehanda slag. Hunningeskeppet pryder bokomslaget, en akvarell hämtad från en bildsten i Klinte.
Vad har vi gjort med våra liv, vi människor, frågar Hjalmar Söderberg i romanen Martin Bircks ungdom. Det kan man undra här och nu. Måhända kan poesin ge det innehåll vi behöver och så gärna längtar till.