Onsdag 16/11 ramlar min mamma i badrummet, hon hade låst, så dörren kunde ej öppnas. Hjälp tillkallades genom trygghetslarm.
Ett barnbarn kom och forcerade dörren med våld. På golvet låg mamma och hade kräkts mycket. Personal från hemtjänsten kontaktade sjukvårdsrådgivningen, därifrån larmades ambulans.
Ambulans anländer och feberkoll visar att mamma har temp 38,4. Det nonchaleras att mamma ramlat och kräkts och febern påstås uppkommit på grund av stress.
Rekommendation att mamma tar två Alvedon och blir lugn. På torsdag 17/11 tidig morgon så ramlar mamma i sitt sovrum, på nytt larmas personal, som kommer och hjälper mamma till sängen. Vid detta tillfälle till frågar personal om hon har ont, då säger hon att hon inte har ont.
På förmiddagen behöver mamma till toa och då kan hon inte stå på sina ben, hon bärs till badrummet av maken. Ånyo larmas personal, som infinner sig. Återigen larmas ambulans, denna gång är det ambulanshelikopter som kommer.
Jag är denna gång på plats hos mina föräldrar för stöd. Mamma förs till sjukhus där konstateras att hon har en höftfraktur.
Jag anser att min mamma utsatts för lidande och smärta som hade kunnat undvikits om hon blivit förd till sjukhus redan under onsdagen.
Fredag 18/11 kontaktar jag Cilla Gustafsson, chef för ambulansen på Gotland. Vårt samtal leder till en avvikelserapport, den skickas till berörd person och efter att den personen tagit del av rapporten, får jag en återkoppling. Jag är besviken, bestört, ledsen och arg.