”Som ett led i översynen Framtidens för- och grudnskola kommer jag i morgon tisdag ha samtal med klasserna för att få ett underlag till barnkonsekvensanalys som jag håller på att sammanställa”. Så löd mailet som jag förvånat hittade i min inkorg måndag kväll. Jag stannade upp i det jag gjorde. Imorgon tisdag?
Min sjuåriga son kom springande för att säga godnatt. Vad säger jag nu? Jag har inte berättat att hans skola, den trygghet som han har lärt känna, hotas att försvinna. Vi kämpar ju fortfarande för att han ska få gå sina sju första skolår här, i vår egen socken. 8-åringen vet. Han missar aldrig något men ändå höll jag tyst. Jag kunde inte tro att det var sant. Senaste året har gått åt till att med skolan jobba fram en strategi för 8-åringen. Förändring är något han inte klarar av. Det krävs förberedelse och eftertanke innan man rubbar hans värld. Ändå höll jag tyst, jag väntade en dag. Jag frågade honom sedan vad han tyckte om samtalet med rektorn. ”Jag lovar mamma, jag hade inte gjort något dumt”. Ett samtal med rektorn för en 8-åring som inte alltid gör som alla andra, behöver mer varsel än ett hafsigt mail dagen innan det sker. Men å andra sidan, vem behöver inte mer varsel för dåliga nyheter?
Hela tiden har vi saknat barnens perspektiv i rapporten Framtidens för- och grundskola. Nu har BUN kommit på att det kanske är en idé att fråga dem ändå, gärna lite snabbt sådär så de har det överstökat. Rektorerna har börjat även i de andra skolorna att fråga barnen. Men jag frågar: är det rektorns sak att fråga det här? Är det i grupp till rektorn våra barn känner sig trygga att ge ett ärligt svar? Och vad frågar de? Varför är detta inte förberett i samråd med oss föräldrar? Och varför gjordes det inte INNAN rapporten togs fram?
Självklart är barnens perspektiv, inte bara viktigt, utan viktigast i den här frågan. Men förfarandet ger mig ytterligare bekräftelse på att barn- och ungdomsnämnden tänker med plånboken och har tappat barnasinnet.