I många avseenden har så klart pandemin varit förödande men jag har som autistisk kunnat slappna av i vissa lägen. Jag har inte tvingats känna att jag är den enda som måste hitta lösningar och förklara för min omgivning om hur och varför mina lösningar kanske vore ett alternativ.
För nu är ju allas hjärnor i katastrofläge och söker efter lösningar när vardagliga problem ska lösas. Min hjärna är mer i takt med andras så vi kan hjälpas åt att lösa problem som vi nu har gemensamt intresse att lösa. Jag har fått mycket mer ork att utvecklas och kunna gå framåt utan att hindras av att jag hela tiden måste förklara mitt tankesätt. Jag har lärt mig vad äkta kärlek och omtänksamhet betyder och det tror jag inte jag är ensam om.
Jag önskar så klart att pandemin lättar så vi får börja kramas igen men min förhoppning är att vi behåller lärdomar vi trots allt lärt oss av detta.