Med drygt ett år kvar till valet står mitt parti – Liberalerna - inför stora utmaningar. En ny partiledare skall utses, vilket i sig är stort för ett parti, men ännu större är utmaningen om vilken väg vi ska välja framåt i politiken. De båda hänger förstås ihop.
Ledningen med avgående partiledare Johan Persson i spetsen valde att låta Sverigedemokraterna agera stödparti till den nuvarande regeringen bestående av Moderater, Kristdemokrater och Liberaler.
Det valet har inte setts med blida ögon av vissa i partiet, vilket inte är så konstigt då det faktiskt finns ett stämmobeslut om röda linjer mellan oss och SD. När nu en ny partiledare ska väljas kommer dennes syn på SD som samarbetspartner i en eventuell framtida regering där Liberalerna ingår att bli avgörande. Kanske helt avgörande för partiets framtid.
Som jag ser det finns det tre vägar framåt, men det finns säkert fler.
1. Den enkla vägen; låta SD ta plats med ministerposter i en regering där även L ingår vid en borgerlig valvinst.
2. Den ohållbara vägen; fortsätta med samma inställning som nu. SD kan vara ett stödparti men inte ingå i en borgerlig regering där L ingår.
3. Den svåra vägen; L avstår från att ingå i en borgerlig regering där SD ingår, oavsett om SD är ett stödparti eller ett parti med ministerposter.
Val kan ibland vara svåra. Många avvägningar kan behöva göras för att hamna rätt i slutändan - ibland är det svåra det enda rätta för att det ska bli bra framåt.
Som tidigare medlem och aktiv i SD vet jag helt säkert var jag står i frågan. Att låta SD få makt genom att välsignas av mitt L kommer inte att leda oss framåt. Så många slott och så mycket whisky finns helt enkelt inte på denna jord.
Det som framstår som svårt i stunden är ibland det enkla på sikt och vice versa. Värt att tänka på när ny en partiledare ska väljas och en ny politisk inriktning ska fastslås.