Den 20 november var det Art Meet Up, ett initiativ från Region Gotland för att starta ett samtalsforum för kulturfrågor på ön. Det är lovvärt och glädjande och jag är tacksam att jag fick delta som representant för de fria teaterutövarna på ön.
Mindre glädjande är att höra flera av partiernas kulturpolitik. Allianspartierna med Moderaterna och KD i spetsen betonade gång på gång kulturens ansvar till mer egenfinansiering, att skaffa mecenater och kroka arm med näringslivet. Jag tror att jag också talar för institutionerna när jag säger att det är inte med lite förvåning som jag hör att ingenting kan förändra högerns syn på kulturen som bara en frosting på regionens pepparkaka.
Inte ens en pandemi.
Man skriver under på formuleringarna att kulturen är en del av regionens infrastruktur och att kultur är hälsa. Men om inte ens kulturens utsatthet i pandemin syns för er politiker, vad skulle då få er att inse att kulturen, fri eller institutionell, inte är ruccolan på en galette?
Om vi skulle föreställa oss att vi på riktigt förkroppsligar de fina formuleringarna och ser kulturen på samma vis som vård, skola och omsorg, då ser vi följande bild: Lasarettet behöver stänga under ett par dagar i veckan för att flygbolaget som har varit sponsor åt den nya IVA-kliniken har gått i konkurs. Visbygymnasiet sänder hem elever och korttidspermitterar lärare för att näringslivet som skolan krokat arm med för sin utveckling nu backat ur och fokuserar på att få ihop till utdelningen för sina aktieägare.
Var tredje kulturarbetare har tagit andra jobb med stor risk att aldrig kunna komma tillbaka till kultursektorn. Inget av det här är nyheter för politikerna på vår ö. Därför är det provocerande att lyssna på politikernas uppläsning från sina kulturmanifest under Art Meet Up utan att reflektera över vad man faktiskt säger när man ropar på ökad egenfinansiering, mecenater, sponsring och kroka arm med näringslivet.
Kulturen behöver partier som arbetar för att öka graden av regionala kulturstöd ur vår gemensamma budget för kommande år. Det är det enda logiska slutsatsen för den som ser sin samtid och på riktigt vågar se vad som händer framför oss. Våra invånare på ön kommer i den nya tidens levnadssätt kräva mer lokal, kvalitativ kultur när resandet minskar efter både pandemi och klimatkris.
Jag vill veta om någonting hos vår ansvariga kulturpolitiker förändrats i sin syn på hur vi ska finansiera vår kultur på ön efter de erfarenheter vi genomlever just nu?