Vi blev ju nykära, du och jag.
Jag föll för dig – för stillheten, ljuset, möjligheterna.
Flyttade in. Vi flyttade ihop, på riktigt.
Köpte hus, började jobba, byggde ett liv tillsammans.
Det kändes bra. Vi gav varandra utrymme, respekt. Tillit.
Det var kärlek.
Men sen hände något.
Du började kosta.
Rätt mycket i drift, faktiskt.
Och du omringade mig med hav, men lyckades ändå inte ge mig vatten i kranen.
Ibland kom det inte alls. Och när det väl gjorde det – ja, då smakade det klor. Ibland mer, ibland mindre.
Inte ens det mest grundläggande funkade – hur blev det så?
Tandläkare? Nej, det tyckte du var överflödigt.
Den där prenumerationen jag hade – fast pris varje månad – den kan jag glömma.
Du tyckte tydligen det var rimligare att jag tar färjan till Nynäshamn för att laga en tand.
Och så luften.
Du, som säljer in dig som frisk och fri – lyckas ändå ha sämre luft än Stockholm.
Vad hände med din kärlek till hälsa och miljö?
Jag hörde om bekanta som ville ha spröjs på fönstren – men det sa du nej till.
Sen fanns det de som lagt nytt tak – och du tyckte det skulle göras om.
Som om de inte visste sitt eget hus.
Visade sig att du hade fel, igen.
För mycket kontroll, för lite förtroende.
Jag hörde om Grännabutiken på Adelsgatan.
Du började bråka med dem också – polkagrisarna fick inte säljas.
Bättre att kassera, tyckte du.
Till slut gav de upp. De övergav dig.
Packade ihop och flyttade.
Och du förlorade ännu en som ville något gott.
Folk kämpar med bygglov – och du verkar nästan gilla det.
Som om det ska vara svårt med flit.
Men jag då? Jag som tror på att bygga, utveckla, skapa något här.
Jag som tror att företagande bidrar – med jobb, liv, framtid.
Men du verkar inte vilja ha det så enkelt.
Där skiljer vi oss åt, du och jag.
Jag trodde vi skulle tänka nytt tillsammans.
Vara lite snabbare, smartare, mer lösningsfokuserade.
Men du fastnade i gamla hjulspår.
Långsamma beslut, krångliga vägar, onödiga nej.
Det blev för omständligt. För byråkratiskt.
Jag ville framåt – du ville backa in i regelboken.
Sen ville du lägga ner skolor.
”Det föds för lite barn”, sa du.
Men... vi måste ju bli fler barnfamiljer, annars får vi betala mer skatt.
Borde vi inte göra det lättare att flytta hit, locka folk, välkomna?
Men nej.
Du verkar inte vilja det.
Vi började glida isär.
Vår ekonomi höll inte ihop – varken känslomässigt eller praktiskt.
Jag hör inget gott om dig längre. Bara besvikna röster från andra...