Återigen blir jag påmind. Nu är det debatt och statistik angående alla kvinnor som blir dödade av sina män.
Jag hade kunnat ingå i statistiken.
Jag träffade honom under min utbildning på universitetet. Vi blev blixtförälskade. Allt gick fort. Snart var vi gifta och vi byggde upp ett företag där vi båda skulle arbeta. Efteråt har jag insett att han behövde mig där på grund av sitt kontrollbehov. Min utbildning hade jag ingen direkt nytta av. Med mig i äktenskapet följde ett barn och tillsammans fick vi flera.
Tidigt började han visa sina sämre sidor. Han började misshandla mig. Även barnen utsattes för hans ilska, framför allt barnet som han inte är biologisk pappa till. Misshandeln var både fysisk och psykisk. Vid några tillfällen kunde det ha slutat med att barnen inte längre hade någon mamma.
Han dömdes till slut för hustrumisshandel i tingsrätten efter en anmälan av en närstående. Tyvärr inkom aldrig någon anmälan om barnmisshandel!
Jag beslutade mig för att lämna honom. Jag begärde skilsmässa. Det var ett svårt men nödvändigt beslut. De flesta av våra gemensamma vänner valde då hans parti.
En klapp på axeln.
En dunk i ryggen.
Han gick vidare i livet med fanan högt.
Han har fått olika förtroendeuppdrag i föreningslivet. Något som förvånar mig.
Jag minns att han var otroligt duktig på att bara glömma bort, sopa under mattan, det han utsatte sin familj och även andra för. Han stack ”huvudet i sanden” som om ingenting hade hänt.
Ärren sitter djupt. De kommer aldrig att läka helt. Jag förstår att det är lätt att kvinnor förälskar sig i den här sortens män. Karisma och charm är lätt att falla för.
Helst önskar jag att alla skulle gå redan när han börjar visa sin andra, inte lika charmiga, sida, och ännu hellre, före första slaget.