Jag tror på följande idéer och förslag till förbättringar:
- Hellre kortare arbetstid än högre lön. (Vilket i praktiken ändå blir en högre lön.)
- Fler schematyper att välja från. (Se till exempel hur Göteborgs spårvägar erbjuder ett stort antal varianter för sina anställda att söka och välja.)
- Erbjud så kallad dagkommendering, vilket innebär att du vet vilka dagar du ska arbeta, men inte exakta tiden förrän klockan 14.00 dagen innan. (Det ger 3 000 kronor extra per månad hos Göteborgs spårvägar. Detta ger arbetsgivaren ökad flexibilitet och ger en hygglig ersättning till arbetstagaren.)
- Anställ personer som kan utföra uppgifter som är väsentliga för verksamheten, men som inte kräver sjukvårds/omsorgsutbildning. (Städa, diska, servera fika, aktivera boende, tvätta personalkläder et cetera.) Perfekta första jobb för ungdomar och personer med bristande svenska. Har väl kallats instegsjobb, extratjänster och dylikt genom tiderna.
- Och på längre sikt, och på riksnivå: Sluta inbilla ungdomar att alla måste bli akademiker! De flesta branscher med personalbrist behöver inte doktorander och professorer i sin verksamhet! De behöver fötter på golvet, och i äldreomsorgen fler händer i sängarna. Skär ner på utbudet av universitetsutbildningar! Det är slöseri med skattepengar.
- Till sist och slutligen, vilket är min tråkigaste tanke, så måste vi sänka kvaliteten och förväntningarna hos omsorgstagarna. Det skulle innebära längre väntetider på deras trygghetslarm, färre aktiviteter/utevistelser, mindre mänsklig kontakt och totalt sett mindre mänsklighet i slutfasen av livet.
Jag hoppas och vill tro att vi som samhälle kan vara kloka nog att hitta bra lösningar för samtliga berörda; för omsorgstagare likväl som för oss omsorgsgivare.