Kallisbryggan, denna veritabla skamfläck i världsarvet. Som jag jublade när det togs beslut om att den skulle renoveras.
Lika trist kändes det att höra att renoveringen skjuts på framtiden. Det är väl ingen hemlighet att jag tycker att hela området är värd ett bättre öde och en betydligt bättre anläggning med bastu och bryggor. Men nu till aktuella problem.
Bryggan beträds varje dag av glada badare – under icke-sommar åtminstone alla dagar då bastun är öppen. Det har varit gott om badsugna denna sommar – vädret till trots. Man ångrar ju aldrig ett bad!
Stegarna är hela, ännu. Men bryggan är såphal. Längst ut på bryggan är det som att gå på såpat glas. Trots att man inte försöker röra sig framåt glider man på algerna. Jag har i skrivande stund ingen aning om någon ramlat och slagit sig, men risken är överhängande.
För att försöka få till någon form av åtgärd ha jag felanmält bryggan via regionens felanmälansfunktion. Jag är säkert inte ensam. Förra året kom det faktiskt någon från förvaltningen och högtryckstvättade bryggan och badandet blev säkrare. Så icke i år.
Det är halt, det är farligt och det är trist att den badmöjlighet som nu finns i innerstaden inte kan vara mer omhuldad. Det är valhänt hanterat och jag kan för mitt liv inte begripa varför det är så förjordat omöjligt att ge den där bryggan en omgång då och då?