14 mars skriver Eva Ahlin (C) att jag är ”nöjd med de smulor som Gotland får av regeringen”, och att ”ett aktivt ansvarstagande för gotlänningarnas pengar är Centerpartiets linje”. Sådana påståenden ska inte få stå oemotsagda.
För det första kan vi konstatera att Centerpartiets stora löften i opposition inte blir verklighet när partiet har chans att påverka. I valrörelsen 2018 lovades nya kablar till Gotland, uppluckrat strandskydd, friare hyressättning och införande av gårdsförsäljning. Inget av detta kunde Centerpartiet samla ihop partierna på sin sida av politiken för. Det vi fick istället var världens dyraste diesel och en inflation på runt 10 procent.
För det andra ser ju alla människor att Gotland fått mer uppmärksamhet i den nationella politiken den här mandatperioden, än när Centerpartiet agerade stödhjul åt Socialdemokraterna. Två nya elkablar byggs till ön (6 miljarder), en ny reservhamn byggs i Kappelshamn (250 miljoner), Försvarsmaktens infrastruktur byggs ut (+1 miljard), flygskatten avskaffas (900 miljoner) och ett särskilt stöd till Gotlandstrafiken betalas ut (23 miljoner).
Eva Ahlin (C) skriver att Centerpartiet är det enda som ”driver ö-politik”. Det är en sanning med modifikation. För samtidigt som Centerpartiet i riksdagen vill ge lite mer pengar till Region Gotland, så föreslår man återinförd flygskatt och driver i Stockholm på för att snabbstänga Bromma Flygplats. Med en sådan politik blir Gotland mer avskärmat från fastlandet, tappar i konkurrenskraft och får svårare att stå på egna ben. Få människor utanför Miljöpartiet är nog imponerade av den omsvängning som Centern gjort de senaste åren.