De hävdar att de rustar upp hus, skapar jobb och bidrar till öns framtid. Samtidigt ignoreras en annan verklighet – den där Gotlands fastboende i generationer nu ser sitt samhälle förändras i grunden.
Det här är inte en fråga om subjektiva upplevelser, utan en förändringsprocess som följer tydliga mönster. Forskning visar att när ekonomiskt starka grupper köper upp fastigheter i områden med lägre inkomstnivåer leder det till förändringar som påverkar både bostadsmarknad och samhällsstruktur. Bostadspriser skjuter i höjden, fastboende trängs undan och det lokala kulturarvet omvandlas till något som anpassas efter besökare snarare än de som bor där året runt.
Gotland går från att vara ett levande samhälle till att bli en kuliss. Med löner som är lägre än riksgenomsnittet kan fastboende inte konkurrera med storstadsbor som har råd att köpa upp fastigheter för fritidsboende. För varje år som går blir det svårare för unga gotlänningar att hitta en bostad, samtidigt som allt fler fastigheter står tomma större delen av året. När bostadspriserna drivs upp av höginkomsttagare från fastlandet är det inte längre en fråga om valfrihet – det är en ekonomisk realitet där den lokala befolkningen hamnar i kläm.
Det mest beklagliga är inte att denna utveckling sker – den är på många sätt förutsägbar. Det beklagliga är de försvarstal som förs fram av dem som själva drar nytta av förändringen. De som har möjlighet att köpa ett fritidshus eller mark för miljoner och investera i fastigheter här ser sällan problemet. De ser sig själva som en tillgång, men det de skapar är en allt djupare klyfta mellan de som har råd att bo kvar och de som tvingas bort.
Och när denna diskussion förs är svaret ofta att Gotland alltid förändrats, att inflyttning är positiv och att samhället mår bra av dynamik. Det är en förenklad bild. Att nya människor flyttar in är mycket bra – att den permanenta befolkningen ersätts av fritidsboende och att samhällsstrukturen förändras är något helt annat.
De som bott här i generationer har inte längre en självklar plats. De har inte längre råd. Och när detta påtalas avfärdas det som gnäll eller utvecklingsfientlighet. Men frågan är enkel: vilket samhälle vill vi ha? Ett levande Gotland där människor kan bo, arbeta och leva året runt – eller en ö där de som byggt upp den gradvis får flytta för att de inte längre har råd att stanna?