Jag tycker om hundar. Hundar som jag har lärt känna i min egen takt och som är trevliga. Men, jag tycker inte om situationer där jag möts av en tokspringande, främmande hund. Jag skulle kunna tänka mig att skaffa en hund i framtiden. En sak får mig att tveka. Man blir då per automatik en vandrande hundmagnet. Då måste jag klara av att skydda både mig och hunden.
En ägare till en okopplad hund litar högst troligt på sin fyrbenta kompis. Om hunden mot all förmodan ändå skulle dra iväg och jaga människor och andra djur, så är det så klart bara ett litet missöde som ibland slätas över med ett betryggande rop på håll – "hunden är inte faaarlig"!
Att tro att dessa ord från en främmande människa om en främmande hund till en främmande person, som eventuellt lider av lätt eller svår hundrädsla, är nog lite naivt. Det inte en psykolog klarat av att lösa tror jag inte "hunden är inte faaarlig" kan lösa heller. Hunden kan även börja bete sig oväntat när den möts av skräckfyllda främmande människor.
Hunden är människans bästa vän sägs det. Den fyrbenta bästa vännen, stor eller liten, har vassa tänder och en stark käke. Det är i princip det enda omgivningen, som inte är bekant med hundägaren, vet säkert om den genomsnälla hunden.
Det är det man som hundägare får förhålla sig till, att människor kan drabbas av flyktkänsla och/eller dödsångest när de möter en lösspringande hund som vill hälsa. Folk kan bete sig precis hur som helst i det trängda läget. Man kan gå i försvar både fysiskt och verbalt för att känslan att man måste rädda sitt liv kan bli så stark.
Vi vet att du anser att du är 100 procent säker på att din okopplade hund inte är farlig och att den håller sig vid din sida. Men, det är bara du som kan vara säker på det. Bara du.
Eftersom vi inte känner dig som person så ligger det i sakens natur att vi omöjligt kan veta hur bra koll du har. Endast ett synligt koppel mellan hund och förare kan ge omgivningen hög procent i trygghet och säkerhet.