Jag har varit med om något fruktansvärt. Något jag inte ens skulle önska min värsta fiende.
Alla har dött ifrån mig. Det är mitt fel. Jag och min älskade man har i raka led nedärvt en fruktansvärd sjukdom. Sjukdomen som kom att ta deras liv. Inte ens katten klarade sig. Katten som jag tränade till att öppna dörren själv. Han var så klok katten, precis som jag en gång i tiden.
Döttrarna klarade sig inte och sett till statistiken var det tidigt kört även för min man.
Det brukar komma tre duvor när jag besöker dem vid graven. Jag pratar med dem och längtar. Min längtan är så stark att det gör ont. Oftast leder det onda till ångest. Ett tillstånd som gör det svårt att andas. Ibland låser sig även mina muskler och jag krampar.
Jag lider med mina kompisar. Vi är som interner och förvaras på tryggt avstånd från civilsamhället, det känns tryggt för alla. Mina närstående kommer undan med att lita till expertisen. Det är liksom socialt accepterat att lita till en expertis. Men vad händer om den så kallade expertisen bara cashar in och väntar på pensionen?
Jag kan inte svara för hur psykvården på fastlandet fungerar men på Gotland är den rakt av en förvaring. En förvaring av människor som mår dåligt. Fruktansvärt dåligt.
Jag har arbetat ett helt liv, jag har vårdat och älskat mina nära. Nu har jag färre mänskliga rättigheter än en varg i vad som ska kallas Sverige.
”Doktor Död for president”
En vänlig dam med stort hjärta – låt oss kalla henne Thina.