Jag följer varje dag Gotlands tre olika ledarsidor. De sista veckorna har diskussionen/grälet mellan Fransson och Bofride fångat mitt intresse på ett särskilt sätt. Orsaken är mitt politiska engagemang i kombination med mitt yrke som vård- och omsorgsgivare på ett av regionens äldreboenden.
Jag har med det sagt liten erfarenhet av äldreomsorg i privat regi även om jag började min bana till äldrevårdare som sommarvikarie på ett privat äldreboende.
Diskussionen mellan Fransson och Bofride verkar dock inte leda någon vart då ingen av dessa verkar orka eller kunna presentera ”kalla fakta” om hur den ekonomiska och därmed personalpolicyn ser ut i de båda alternativen, offentlig eller privat vård.
Jag undrar så klart hur svårt det kan vara? Jag vet att på min arbetsplats har varje avdelning med tio boende tre anställda på morgonen fram till eftermiddagen då man trappar ner till två från eftermiddag till kvällen. Dock kan den tredje medarbetaren på morgonen försvinna vid sjukdom då man inte i första hand tar in vikarie utan försöker lösa detta med att hjälpas åt inom flera avdelningar.
Jag vet inte hur personalbemanningen ser ut på motsvarande privata boenden men ”har hört” att man grundbemannar 2+2. Jag överlåter åt Gotlands journalister att bekräfta eller dementera detta påstående. Bör inte ligga inom raketforskningens område att kolla upp om detta är fakta?
Fransson är sosse och bekymrar sig självklart över om någon råkar tjäna en slant på att driva vård med skattepengar. Bofride är liberal och därmed troligen öppen för att lägga ut allt som finns i privat regi. Men ingen av dem framför någon som helst konkretion om vad en god omsorg om våra äldre bör innehålla. Och kanske är det där vi måste börja diskussionen? Hur vill vi att våra nära och kära ska ha det sina sista år? Och hur ser vi på vår egen kommande ålderdom? Kommer vi att bry oss om en hög kvalitet på omvårdnaden sker i privat eller offentlig regi?