Jag tycker det är en fint att försöka börja varje nytt år på ett sätt som känns inspirerande. Denna nyårsdag kl 10:45 sitter jag med min son vid köksbordet när jag ser en bil bromsa in precis utanför vår gård på väg 148. Föraren kliver ur, går till bagageluckan och hämtar något som er ut som en flaska för att sedan gå vidare till motorhuven och öppnar den.
Ajaj tänker jag. Jobbigt med bilbekymmer så här på årets första dag. Tanken slår mig att om bilen är kvar en längre stund så får jag i god nyårsanda gå ut och erbjuda min högst begränsade kunskap kring fordon. Men, nej det verkar vara en snabb affär för motorhuven stängs. Mannen vänder sig sedan om flera gånger för att liksom se om någon iakttar honom innan han utan till synes någon betänklighet slänger den nu tomma flaskan i diket in på vår gård.
Nu vänds min vilja att hjälpa snabbt till en frustrerad näve i bordet. Tyvärr hinner jag inte ut snabbt nog för att se registreringsnumret. Om så vore fallet hade ägaren av bilen fått ett skriftligt erbjudande i brevlådan om att jag gärna lär ut hur man sopsorterar samt vad som anses som dålig kutym inom vett och etikett. Samt information om att min fastighet inte är vare sig en soptipp eller en återvinningsstation.
Och sist men inte minst: Din mamma bor inte här.
Det sistnämnda kan tyckas en förlegad fras, men den är ack så aktuell då många av oss beter sig som att det alltid finns någon som kommer städa upp efter oss. Om den här världen ska överleva så är det dags att hosta upp känslan, och framförallt viljan för eget ansvar.
Min farmor, nu bortgången, poeten och författaren Alva Möllerström skrev många visdomsord om bland annat mänsklighetens oförmåga att ta hand om vår jord, långt innan miljörörelsen var ett faktum. Hennes dikt’ Vajm tror däu att där jär?’ Den tycker jag att alla borde läsa minst en gång om året. Och du som dumpade skräp på min gård kan gott läsa den som godnattsaga till dig själv varje kväll. Tack. Gott nytt till människa och knytt.