Överallt i vårt avlånga land klagas det på vården och då i synnerhet äldreomsorgen. Politikerna slår sig för bröstet, basunerar ut slagord på populistiskt manér och vet inte vad som står på och frågar sig ”hur kunde det gå så här illa?”.
Samtidigt röstar majoriteten av det svenska folket på ett alltför högerorienterat socialdemokratiskt parti och om de inte gör det så röstar de på den blåbruna sörjan som numera är höger om höger, benhårt konservativa och uttalat rasistiska.
Majoriteten av det svenska folket röstar alltså för en fortsatt urholkning av den svenska välfärden, bit för bit nedmonterad av giriga privata aktörer som roffar åt sig allt de kan och mer än gärna satsar på ytterligare en årsbonus, ytterligare en utdelning till aktieägarna i stället för ett extra wienerbröd till Elsa 85 år på äldreboendet eller en extra anställd som gör aktiviteter med de äldre.
Det här är den verklighet vi lever i och vi låter det fortgå.
Det jag frågar mig är hur långt det kan få fortgå innan det tar stopp? Finns det ett stopp? När ska vi som är det arbetande folket kräva våra rättigheter och göra motstånd?
Ska vi fortsätta att, likt husses hund, valsa efter i girighetens koppel och låta dem sko sig på oss samtidigt som de trampar ner de svaga (i det här fallet, våra gamla och sjuka) för att själva ta sig ett pinnhål högre upp i de förlorades skara?
Det här är den verklighet vi lever i och låter fortgå
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.