Det var riktigt intressant att se och höra det hela. Här några korta inslag.
Mariette Nicander (M) menade att grundvattnet och dricksvattnet var angelägna. Hon såg i framtiden att vi måste ”anpassa verksamheten efter klimatet”.
Lars Thomsson (C) ansåg att politikerna lämnar över för mycket av kontakter med befolkningen till tjänstemännen.
Per Edman (V) gick upp och sade att V hade stor oro för grundvattnet.
Jennifer Medin (MP) grillade Meit Fohlin (S) om regionens passivitet i mark-och miljödomstolen. Det handlade bland annat om regionens svar att inte ha någon ”erinran” mot 30 års kalkbrott. Vilket Meit Fohlin ansåg var neutralt och Jennifer Medin fann positivt för Heidelberg Materials. Rent juridiskt betyder det - så vitt jag förstår - att man tillstyrker utan att ge synpunkter. Lustigt/tråkigt nog började Meit Fohlin försöka förklara sig och sade att det fanns olika experter och att man kan tycka olika om det. Och att man känner olika beroende på vilket parti men stödjer. Sedan trasslade hon in sig i att med ”det underlag vi hade på bordet” och med den ”kompensation” som utlovades och man hade avtal om så kände hon sig ”trygg” och att ”vi har gjort det man behövde”.
Ännu värre blev det när man diskuterade CKD på vägarna och det kom fram att CKD var lagt på flera vägar på ön och att miljö- och byggnämndens ordförande Andreas Unger (M) inte fått svar när han frågat var någonstans. Heidelberg Materials hade inte svarat på frågan.
Sammanfattningsvis gavs åhöraren en bred inblick i hur demokratin på hög nivå fungerar. Men vem avgör vad som läggs på bordet för politikerna att fatta beslut ifrån? Och hur gör politikerna för att känna sig ”trygga”, trots uppenbara svagheter i underlaget? Var finns modet att vara osäker, iakttaga försiktighet?
Det är som att regionen står med mössan i hand och skrapar med foten inför patron. De måste gaska upp sig. Det är allvar.