Jag förstår att socialnämnden utgår från bemanningstalet och utifrån det håller vi bemanningen, det är jag helt med på. MEN alla äldrevårdens avvikelser om de insatser som ej hinns med, ja listan på dessa kan göras lång. Hur menar ni att bättre scheman kommer bidra till att vi hinner med alla uppgifter som skjuts fram när vi nu jobbar efter bemanningstalet?
Sett utifrån demensvården, det räcker med en orolig boende för att resterande nio boendes insatser blir lidande. Det går åt minst en personal att lugna, hålla handen, ja allt vad som nu kan hjälpa den oroliga.
Boende påpekar till oss hur mycket vi gör, vissa till och med avstår den hjälp de behöver, med argumentet ”ni springer för mycket, jag klarar mig själv och vill inte belasta er”. Resultatet kan bli en fallolycka då rullgardinerna ska dras ner. Detta kan inte pratas bort med bemanningstalet, detta har att göra med antal personal på våra arbetspass.
Samvetsstressen är enorm och tär något fruktansvärt på oss, när vi ständigt får skjuta fram arbetsuppgifter oavsett om vi går kort eller ej. Ovanpå det får vi höra att när vi har så kallade gröna turer vilket innebär att om vi är en eller flera utöver grundbemanningen kan vi behöva flytta oss till andra boenden. När ska vi ta igen våra uppgifter som halkat efter? När ska vi upprätthålla och utveckla rutiner? Framförallt, när ska vi hinna med meningsfulla aktiviteter med de boende som de är lovade att få men som vi inte heller hinner med? När ska vi hinna baka, duka långbord, fira högtider när bemanningen är likadan oavsett högtid eller ej.
Svart på vitt stressar vi runt i en annan människas hem, tänk dig själv om någon skulle gå med snabba steg i ditt hem. Som knappt hinner fånga upp dig när du är ledsen, rädd och saknar dina nära. Som ber dig sitta ner ett tag för vi ”kommer snart” och vi ”har tyvärr inte tid”. Sanningen är att vi aldrig har tid, för det meningsfulla, för det tröstande, roliga, för samtalet den boende behöver där den är i sina tankar. Vi har inte tiden att låta dem göra allt i sin egen takt, vi har inte tid att stå med händerna bakom ryggen som vi är lärda. Vårt fokus är tvunget på medicin, mat och upp ur sängen. Vi vill så mycket mer men saknar förutsättningarna och det är tid som i första hand ska gå till de boende, det vill säga personal.
Det är nog nu, vi kan inte springa fortare. Vi behöver fler personal per avdelning för att kunna ge en värdig omvårdnad.
Så Håkan Ericsson, hur kan bemanningen inte vara ett problem? För vi räcker inte till.