Insändare: Den yttersta manifestationen av hela fotbollsgrejen

Kanske inte så mycket det där med att träffas några kompisar en lerig söndagseftermiddag och sparka runt. Det är väl i grunden både hälsosamt och socialt.

Det är allt det där runtom. Utsorteringen av bra och mindre bra barn redan i förskolan, hetsen från föräldrar, konkurrensen, glåporden, mobbingtendenserna.

Elitismen. Enskilda individer som talar om sig själva i tredje person. Avgudadyrkan av människor som leker i grupp och som tjänar fantasisummor för att de är duktiga på att trixa med en boll och som tror att de bidrar till mänsklighetens själva överlevnad om de bara trixar tillräckligt fort.

Människosynen, när spelare köps och säljs för miljonbelopp. Är detta bra förebilder för våra barn?

Hypen, människor som dedikerar sina liv åt att titta på andra människor som leker med varandra. Vuxna, män framför allt, som gråter när just deras lag förlorar, gråter eller slåss, miljonbelopp av skattepengar och polisens resurser som går åt till att bevaka dessa evenemang.
Företeelsen är global, någon sorts masshysteri, vad står den för? Jag har skrivit till SVT och frågat hur mycket pengar som använts till rättigheterna att få sända VM i Qatar. Jag får bara undanglidande svar.

Fotbolls-VM i Qatar är kronjuvelen, den yttersta manifestationen av hela fotbollsgrejen. 2 000 miljarder kronor har investerats i detta event. 

Jag kan inte riktigt få ett mentalt grepp om den summan. Tusentals gästarbetare har dött under slavliknande förhållanden. Arenorna är i praktiken byggda ovanpå deras blod och ben. Qatar är ett land som straffar sina homosexuella med döden. 

Undantag har förhandlats fram för de utländska fotbollsspelare och journalister som deltar i spelen, så länge de håller låg profil och inte bögar sig, så får det gå, för den här gången. Hela tilldelningen av spelen är bevisat korrumperad och fylld av mutor och här väljer vi att vara med, att sponsra, med våra skattepengar.

Som en ostoppbar ångvält brer den ut sig, över hela planeten, hela vägen till mitt vardagsrum och petar bort "På spåret", som något självklart, allmängiltigt. Som en manifestation över hur mänskligheten har kommit att bli.

Jag tänker köra en match i trädgården när snön är borta, alla får vara med, vill man bara titta på så lovar jag att inte ta något betalt. Det spelar ingen roll vem som vinner, bara vi får skratta lite, och svettas lite, och dricka lite kaffe i pappmugg efteråt.