Enligt en flerhundraårig hävd och i gammal lagstiftning görs det tydligt att den som förorenar en brunn skall hållas ansvarig för sina handlingar. Detta innebär att personen/företaget måste stå till svars för att ha förstört en viktig gemensam resurs för samhället. Straffet kan variera beroende på hur allvarlig föroreningen är, men principen är klar: ”den som förorenar en brunn skall inte gå ostraffad."
Ovanstående specifika fras har sina rötter i Magnus Erikssons landslag från 1300-talet, en sammanställning av lagar som nedtecknades under hans regeringstid (1319–1364). Lagen gällde för hela Sverige, inklusive Finland som då var en del av Sverige. Den var en sammanställning av tidigare lokala lagar och gällde fram tills den ersattes av 1734 års lag.
I dessa gamla lagar fanns det tydliga bestämmelser som reglerade hur gemensamma naturresurser, som brunnar och vattendrag, skulle skyddas och de speglar en tidig form av miljörättsliga principer. Vidare infördes rätten att ”gå till kungs med sin klagan” om man ansåg sig orättfärdigt behandlad. Internationellt skrivs idag PPP: ”Polluter Pays Principle” – enkelt och tydligt: principen att förorenaren åtgärdar och betalar!
Industriavfall (600 ton) med höga halter av tungmetaller från Heidelberg Materials cementugn i Slite har spridits inom Visby inre vattenskyddsområde i Hästnäs och Hejdeby. Provtagning visar att mark, vatten och brunnar är påverkade.
Ska lokalbefolkningen inom området och regionens vattenansvariga behöva ”gå till kungs” för att få förövarna att åtgärda problemet, eller ska den internationella storkoncernen Heidelberg Materials vara rakryggade nog att göra det självklara: att följa Magnus Erikssons Landslag? Den som förorenar en gemensam resurs, som en brunn eller ett vattenskyddsområde, skall åtgärda skadan.
Huruvida det därutöver ska utgå andra straff får vår nuvarande miljölagstiftning hantera.