När samhället inte klarar upprätthålla grundläggande trygghet så blir det naturligt för medborgaren att söka sin trygghet annorstädes. I den grundläggande tryggheten bor vetskapen om straffproportionalitet samt upprättelse då du blivit utsatt för brott. I ett samhälle som inte förmår detta riskeras att medborgaren söker privata lösningar inte bara för säkerhet, utan även för repression.
Frågar vi våra ansvariga politiker så säger de att straffsatserna är relevanta och att rättsväsendet fungerar. Men hur ser det ut i praktiken? Hur döms en människa som på riktigt förstört livet för andra människor?
Två bröder kidnappar en kvinna och för ner henne i en källare. Med kniv och pistol tvingar de av henne kläderna. De binder henne för att sedan våldta och torterar henne. Honber för sitt liv. Hon berättar om sina smärtor. Ber om att inte bli våldtagen igen. Den mest aktive brodern, vi kallar honom A, svarar genom att brutalt våldta henne igen och sedan bjuda dit ytterligare fem män som förgriper sig på henne. A slår henne med knuten näve, sprutar kallt vatten på henne, täcker hennes luftvägar med en trasa. Tortyren och våldtäkten pågår under 17 timmar. A har tidigare gjort sig skyldig till tortyrliknande våldtäkter.
A dömdes till 10 års fängelse och utvisning. Efter straffrabatter så återstod 4,5 år. Detta överklagades och straffet landade på 2 år i högsta domstolen. Då A uppger att han var 16 år (ingen av tidigare rättsinstanser trodde på detta) då brottet begicks samt att han varit häktad under överklagandetiden som överstiger det nya straffvärdet så tilldelas A 840 000 kronor i skadestånd av staten. Beslutet togs 11 augusti. A är kvar i Sverige. Utvisningen har inte verkställts. A är nu en rik, fri man, vandrades på gatorna i Malmö.
Detta betyder att rättsstaten bedömer att 2 års fängelse är skipad rättvisa. Det är upprättelse för kvinnan som blev kidnappad, torterad och våldtagen. Den andra kvinnan A tidigare våldtagit ihop med en annan man genom att bryta sig in i hennes hem, misshandla henne, ta strypgrepp på henne och turas om att våldta och förnedra henne får inte någon upprättelse alls. Det får inte heller de som A pressat på pengar genom vapenhot. Deras upprättelse försvann i straffrabatten.
Det kunde varit din dotter. Hade du känt att hon fått upprättelse?
För mig är svaret nej. Rättsväsendet lämnar brottsoffret utan upprättelse och fokuserar på rättigheterna för gärningsmannen. Vissa må säga att detta fokus är civiliserat. Jag säger att det slår undan förtroendet för rättsväsendet. Det uppmanar till att ta rättvisan i egna händer.
Rätt hade varit att helt radera den orättfärdiga straffrabatten. Det hade genererat ett straff om minst 15års fängelse. Utvisning ska sedan ske direkt från fängelset till hemlandet. A ska aldrig någonsin mer få sätta sin fot i Sverige.