Om kommunerna i stället prioriterade underhåll framför expansion skulle kostnadsutvecklingen kunna bromsas.
I slutet av juni släppte Svenskt Vatten sin årliga statistik över VA-kostnader i Sveriges kommuner. I snitt höjer kommunerna priset med 11 procent sedan förra året. På Gotland har priserna stigit med 44 procent sen 2021. Högst sticker Trosa ut – kommunen höjer taxan med 39 procent till 25 191 kr för ett normalhushåll. Den som vill starta tvätteri eller buteljera drycker gör klokare i att välja Fagersta, där årskostnaden är 3 739 kr – Sveriges lägsta.
Svenskt Vatten pekar på flera orsaker till kostnadsökningarna: EU-krav, anpassning till extremväder, stora reinvesteringsbehov och begränsad låneförmåga. Vad som sällan nämns är kommunernas ofta ogenomtänkta expansion av VA-nätet genom nya verksamhetsområden. Här tar man sig bokstavligen vatten över huvudet.
I flera kommuner sker återkommande bräddningar och driftproblem i eftersatta system. Samtidigt förbises möjligheten till enskilda eller gemensamma avloppslösningar – något som lagstiftningen numera medger större flexibilitet kring.
För den som tvingas anslutas väntar en anläggningsavgift som i snitt börjar på 196 290 kr men som på Gotland går loss på 313 349 kr. Därtill kommer också kostnader för grävning på egen tomt och tillägg för tomtstorlek.
I civilförsvarsperspektiv är decentraliserade VA-lösningar ofta tryggare. Ett enskilt avlopp eller gemensamhetsanläggning berörs inte om kommunens anläggning slås ut. Decentraliserade lösningar erbjuder lokal robusthet, tar vara på markens naturliga reningsförmåga och står dessutom för en mer dynamisk teknikutveckling. Den kommunala storskaligheten har svårt att hålla jämna steg.
I marken idag ligger ofta kommunala rör med 100 år på nacken. Sveriges kommuner har en jättelik uppgift att rusta upp VA-nätet. Men fokus bör ligga på just detta, att vårda det man har istället för att bygga nytt och oönskat.