I veckan försvann vår pappa/min make, förvirrad, från lasarettet. Han ville hem, men gick åt fel håll och hamnade i vattnet. Vi sökte av staden så gott vi kunde och så länge vi orkade, men gick bet.
Polisen (och andra) fortsatte och fortsatte tills de fann honom i vattenbrynet, där han legat i uppemot sju timmar. Det går inte att med ord förklara den tacksamhet vi känner. Han är helt blåslagen, har bruten arm, jack i pannan, sönderskrapade händer, var kraftigt nedkyld men är vid liv – enbart tack vare hans och er kämparanda.
Pappas ord: "Då såg jag en stor ficklampa, ropade på hjälp och blev så glad när jag förstod att det var polisen. Jag skulle vilja tacka honom/henne för att jag lever"...
Även till ambulanspersonal och övrig personal på lasarettet – fortsätt vara bra.