I all mänsklig samvaro, från sandlådan till FN:s generalförsamling, finns det vi- och dom-grupper. Att tillhöra en vi-grupp skapar positiva känslor. Det ger samhörighet och gemenskap. Men varje gång en vi-grupp skapas betyder det att vissa lämnas utanför. När några är ”vi” är alla andra ”dom”. För att något skall kunna vara inne måste allt annat vara ute.
Detta är inte farligt eller skadligt, utan fullständigt naturligt. Under vår väg genom livet hamnar vi alla i några vi-grupper som vi inte väljer själva: vi föds in i en familj, vi får arbetskamrater och grannar har som vi inte själva valt. Utan egen förskyllan tillhör vi grupperna högerhänta, blåögda eller rödhåriga. Andra vi-grupper kan vi välja: vi kan bestämma själva om vi vill vara pärkspelare, fältbiologer eller frimärkssamlare. Å andra sidan hamnar vi hela tiden i andras dom-grupper. I skolan tillhörde jag dom som inte blev valda när det skulle spelas fotboll. I lumpen i Uppsala var jag en av dom som hade en avvikande dialekt som det var kul att härma. Jag tillhör fortfarande den krympande gruppen av dom som aldrig har varit på semester i Thailand.
För att kunna orientera oss i en komplicerad värld behöver människor skapa kategorier. Vi är i behov av att kunna sortera in föremål, händelser och medmänniskor under hanterbara rubriker. Det är enklare att säga ”i mörkret är alla katter grå” än att varje gång vi inte ser något helt tydligt börja definiera mörker, katt och gråskalor. Men för att vi ska kunna kalla oss själva tänkande och reflekterande människor måste vi vara medvetna om att vi gör dessa förenklingar. I fullt dagsljus är det ytterst få katter som är grå. Och i grunden tillhör faktiskt alla högerhänta pärkspelande grannar en och samma grupp, den som vi kallar mänskligheten. Vi och dom – det är alla.