En tapper skara tiggare och riddare och sagoprinsessor fyller staden innanför murarna, som en sista våg av besökare, innan en ensam engångstallrik med vildsvinsrester syns blåsa bort i vinden från färjan som lämnar ön, där gräset nu är gult, där tälten körs iväg. Rosa enhörningsplastbåtar töms på luft och trycks ner i en källare och i fönstren på krogarna längs Adelsgatan och Stora torg hänger skyltar med texten "Stängt, välkomna tillbaka nästa sommar!", ekot tystnar över blå lagunen, skygga studenter flyttar in och möblerar tillbaka partykvartarna till sin ursprungliga nudelsoppsstatus. Systembolaget skickar tillbaka ett par pallar med Aperol till huvudlagret på fastlandet, för de kommer ändå inta att säljas förrän nästa säsong...
Inte fullt så drastiskt, kanske, men känslan finns där.
Den värsta irritationen har sköljts bort av några kraftiga hällregn. När förväntningarna är som högst, när vi ska få vår drömtid på året, bofasta som turister, då kan allt gå fel.
Vem minns inte "Vi hade i alla fall tur med vädret"?
Så här en mulen förmiddag kan jag uppskatta minnet av en timme i skuggan på Södertorg, att få snegla bakom solglasögonen, på horderna av blåhåriga kryssningsturister med semesterskjortan instoppad i Kakhiskjorts, i stödstrumpor och sandaler. Pizzerian i en lada, mitt ute i ingenstans, med levande musik och färgade lampor i träden, charterpulsen nere vid strandpromenaden. Tisslet och tasslet och känslan av liv.
Det är väl nu vi nyktert kan analysera läget, utan att kasta kebabpizza eller könsord på varandra...
Eva Nypelius (C) säger i en artikel i Helagotland.se 7 augusti att det inte går att svara på vad turismen kostar.
Region Gotland siktar mot 400 000 fler turister år 2027, om än med förhoppningen att säsongen förlängs.
Utan att veta om vi går plus eller minus på kalaset.
Vi behöver inte oroa oss för att stå utan besökare. Gotland är unikt, vackert och för många av oss paradiset på jorden. Regionen behöver inte sikta på en ökad turism. Regionen behöver fokusera på ett hållbart samhälle, över tid.
Att en lantbrukare inte längre kan se någon lönsamhet i sin produktion och istället bygger om ladan till bed & breakfast, innebär att vi steg för steg närmar oss ett beroende av turism och en utsatthet som isolerad ö. Länsstyrelsen har konstaterat att vi vid en kris skulle klara livsmedelsförsörjningen i två dygn.
Att fastigheter köps upp av fastlänningar med kapital innebär att Adelsgatan blir en vildavästernkuliss som blinkar till några veckor om året, att fastighetspriserna drivs upp och unga barnfamiljer får problem att etablera sig på ön, befolkningen blir äldre, skatteintäkterna färre.
Vi blir ett guppande Disneyland i grälla färger och den dagen en ny pandemi drar undan fötterna på turistnäringen, har vi...
Ingenting.
Vi har ett ansvar för att hålla den här ön flytande, ett ansvar gentemot våra barn och barnbarn, men även mot alla de människor som håller drömmen om sommaren varmt om hjärtat och som ska få kunna resa till sina drömmars mål, någon gång ibland, när sommaren är som finast och allt kan hända!