I DN kunde man nyligen läsa att ordet kund ska fasas ut ur språkbruket på Arbetsförmedlingen. I stället ska man återgå till att tala om arbetssökande och arbetsgivare. ”Vi är ju inga försäljare”, som generaldirektören säger.
Spännande, det var på 1990-talet som kundbegreppet spred sig som en löpeld över den offentliga sektorn - kunder på våra förskolor, skolor, fritidshem, fritidsgårdar, äldreboenden, vårdcentraler, sjukhus med mera. Och samtidigt togs ”New Public Management” in som ett verktyg för styrning och ledning, med just kundbegreppet som en hörnsten– nu skulle det offentliga effektiviseras och bli mer likt näringslivet. Jo, jag var med då och bidrog…
Och vad hände? Ja, med kundbegreppet blev valfrihet det mest omhuldade i politiken, rätten att välja dagis, skola, läkare, äldreboende med mera. Samtidigt bleknade begreppet "medborgare" - en individ i samhället som inte bara tänker på sig själv och på sitt. Ett medborgerligt förhållningssätt som i vår tid med kriser och yttre hot är viktigare än någonsin.
Och med "New Public Management" följde ett omfattande dokumentationskrav med ökad administration. Enligt flera akademiska studier ledde detta till minskad tillit i organisationen och en tilltagande "av professionalisering". Och ordet kund i stället för till exempel barn och elev ledde till en begynnande "avpersonifiering".
Så visst är det spännande när Arbetsförmedlingen tar täten i det offentliga och fasar ut begreppet kund.
Avslutningsvis, de ord vi använder är avgörande för vilken sorts samhällen vi skapar och vilka människor vi blir.