Hej! Jag heter Tina och är 15 år. Jag bor med min familj, min mamma, pappa, min lillebror och mina två småsystrar här på Gotland. Vi har flytt hit från Iran men mina föräldrar är från Afghanistan. Jag och mina småsyskon har aldrig varit i Afghanistan. När jag och min familj skulle till gränsen mellan Iran och Turkiet så åkte vi i en minibuss med en massa människor, plötsligt började bussen brinna när chauffören skulle tanka bussen. Det hände massor av läskiga och obehagliga saker när vi var på gränserna och idag när jag tänker på det så är jag glad för att det är över och att vi fortfarande lever.
Vi får inte stanna i Sverige. För några veckor sen när vi var hos gränspolisen så var jag väldigt rädd och när jag fick reda på att vi skulle dit kunde jag inte sova på nätterna. Jag tänkte hela tiden på vad de skulle säga och var väldigt orolig. Mötet hos gränspolisen var inte trevligt. De var hårda och negativa. Den här texten skrev jag kvällen efter vi varit hos gränspolisen:
”Jag vill också kunna bo i ett land där det är fred. Jag kan inte sova på nätterna för att jag inte kan sluta tänka på om vi får stanna i Sverige. Jag gråter varje natt utan att någon ser det för jag gillar inte att visa mina känslor. Jag klarar inte av att gå runt och bara tänka på hur min framtid kommer bli när jag inte vet om vi får stanna i Sverige. I Afghanistan kommer jag inte att kunna våga gå ut. Jag vill kunna bestämma hur jag ska se ut och vad jag ska ha på mig men det kan jag inte göra i Afghanistan, jag och mina syskon har aldrig varit i Afghanistan. Hur ska jag leva när jag är bara rädd hela tiden? Snälla det enda jag vill är att kunna leva i ett land där det är fred med min familj”.
Jag förstår inte varför de vill skicka oss till ett av världens farligaste länder, och vi har bott här i Sverige i fyra år och lärt oss svenska. Jag tänker på det här hela tiden och mår väldigt dåligt över det men mina vänner och lärarna i skolan stöttar mig.