Jag talar inte om ön som sådan, jag talar om resan dit. Jag talar om båten. När jag vistas i denna flytande container har jag alltid känt att livet tagits ifrån mig, att jag långsamt sitter där i förlig salong - och dör.

Men när jag nu gör den första båtturen för säsongen med Destination Gotland är det alldeles som om någonting förändrats. Det känns - gladare. Fyllt av liv.

En stolt kapten berättar på ljuvligt klingande gotländska om rutten.

Sätena känns renare än förr.

Kontaktuttag vid varje plats för datorn - och vid informationsdisken får jag av en varmt leende kvinna en kod som tar mig ut på Internet.

Överallt finns lyckliga resenärer som längtat så länge till den ö vi älskar mest av allt. Där sitter de vid sina platser, lutar sig mot varandra och viskar om alla löften som ska uppfyllas. Och personalen, ja, det känns som att de delar den där lyckliga känslan med oss. Det finns en stolthet i deras blickar som gör mig varm.

Och maten smakar bra! Jag äter en hamburgare och redan när jag tagit första tuggan sörjer jag att måltiden snart är över. Jag tar sedan en promenad på båten. Lyckliga barn med tålmodiga föräldrar i lekrummet. Fniss och gapskratt åt komedin som rederiet visar på storbildsskärmarna.

Förr om åren började drömmen om Gotland efter att mardrömmen på båten tagit slut. Men nu! Drömmen har redan börjat - båtresan är en del av den.

Fånigt flinande packar jag ihop mina saker vid resans slut och beger mig mot bildäck, men bestämmer mig för att gå på toaletten först.

Redan när jag stiger in på herrarnas slås jag av att något inte står rätt till.

Det luktar här inne. Det är något som fräter.

Det sticker i näsan, jag får en känsla, vet inte om jag ska nysa eller kräkas.

Jag blir plötsligt på min vakt, går försiktigare framåt mot pissoarerna och där möts jag av en urinexplosion. Jag blir först häpen. Jag har aldrig sett så mycket urin samtidigt i hela mitt liv. Varenda pissoar är toppfylld av det. I behållarna samsas kiss från hundratals, kanske tusentals män.

Det är sensationellt. Ett rekord har kanske slagits, någon borde ringa Guinness som kunde komma och mäta upp alltsammans.

Så kränger fartyget försiktigt till, av en våg eller så, och den gula vätskan sätts i rullning och jag förstår vad som kan komma att ske och jag böjer knäna, som ett rovdjur, beredd att göra ett vansinnessprång, mina ögon rullar, jag är mycket rädd. Som i filmer när hjälten plötsligt står framför en livsfarlig kobra och måste försiktigt backa ut ur situationen. Så! Precis så beter jag mig.

Med ögonen stint fästa på kisset som ligger där och beter sig oroligt backar jag mycket långsamt ut, först när jag kommit till dörrkarmen vänder jag och springer för mitt liv mot bildäcket.

Jag andas ut i bilen. Hyperventilerar, tittar mig i backspegeln, ser mitt härjande ansikte, ser en man som var sekunder från att få 100 000 liter urin över sig.

Och jag åker ut, möts av solgasset och blir åter lycklig och glömmer bort det där kisset, men nu när jag ändå har den här spalten tänker jag att jag kan använda den till något nyttigt och då vill jag ge en hälsning till Destination Gotland: "Tack för en härlig båtresa! Men det är lite kiss i herrarnas toalett. Jag åker tillbaka den 10 augusti - det vore toppen om någon kunde torka bort det till dess!"