Svenska hundraser är ett kulturarv. De är uppfödda i och formade av miljöer och sammanhang, där människorna velat att de ska göra nytta.
Vissa av alla dessa gårds-, vall- och jakthundar har oförändrat bibehållit dessa egenskaper och funktioner. Andra har fortsatt att formas efter nya tider och sammanhang, till sällskaps- och familjehundar.
Oavsett vilket, har deras betydelse inte på något sätt minskat.

Det slår Åsa Lindholm fast redan i förordet till sin maffiga bok Svenska hundraser - ett kulturarv. Boken har den engelska undertiteln Swedish native breeds - a cultural heritage, och det översatta inslaget går som en röd tråd genom boken.
Med start i förordet, ligger en engelsk översättning av texten sida vid sida i varje stycke, varje kapitel. Det är lätt att förstå varför. Boken är skriven på uppdrag av Svenska kennelklubben, som velat att Åsa Lindholm ska beskriva och ge en historik kring Sveriges inhemska hundraser.
Det har hon lyckats med, tycker jag, på ett väldigt lättillgängligt och snyggt presenterat sätt.

Boken delar främst in raserna efter "funktioner", som gårds- och vallhundar, älghundar och älgjakt, jakt med drivande hundar och skällande fågelhundar. Den nöjer sig dock alls inte med att beskriva raserna, utan sätter dem också i historiska sammanhang. Varifrån kommer rasen? Hur är den och varför blev den som den blev? Hur förvaltas den i dag?
Som Gotlandsstövaren, exempelvis. Författaren berättar om dess särprägel - och om striderna kring denna ljusa drevhund från "ön i öster". Om hur den på 1920-talet godkänns som ras, för att några år senare kastas ut och slås samman med smålandsstövaren.
Först omkring 70 år senare återupptas bevarandearbetet så samlat, att Kennelklubben återigen godkänner rasen - ett tag...
År 2006 bedöms att gotlandsstövaren inte har de utvecklingsmöjligheter man fordrar av en sluten population. Kanske blir det en dag tredje gången gillt? funderar författaren.
Förhoppningsvis blir det så. För det vore himla trist om gotlandsstövaren en dag hamnar i samma kapitel som Dalbohunden och Kalixhunden: "Hundar som fanns en gång"...