I hjärtat av huset sprakar brasan i en kakelugnspanna. Den öppna planlösningen gör att den behagliga värmen når långt, och fötterna trivs på den vattenburna golvvärmen. I och med detta slipper Thérèse Wattskog element under alla fönster, i huset som utformats med ambitionen att skapa lösningar som är bra för miljön.

Alla som sett "Sagan om ringen"-filmerna förstår visionen av att bygga ett hus likt hobernas, som tycks växa fram ur marken. Thérèse Wattskog säger att huset nära Högklint ska se ut som en jordkulle när allt är färdigt. Det har inte hobernas runda dörrar, även om Thérèse gillar den idén, men tanken att integrera det med naturen har varit ledmotivet för skapandet.
Ett miljövänligt boende har varit en önskan som vuxit sig allt starkare sedan Thérèse Wattskogs miljömedvetande väcktes redan på 70-talet.
- Jag har alltid värnat om miljön, särskilt vattenfrågan. Jag förstod att det inte kommer att gå så bra om vi försätter så här. Även om det krävs stora investeringar så lönar det sig i längden, menar Thérèse Wattskog.
Sedan förra året i mars bor hon tillsammans med systern Maria Olson i det nybyggda huset på en före detta åker, "systerbo" som hon säger. Maria har en egen 2:a i en del av huset, men kök och vardagsrum är gemensamt.
Det är för tidigt att rent ekonomiskt summera skillnaderna för ekoboendet jämfört med traditionella lösningar, eller åtgången av hushållsel.
Men huset som helhet har kostat marginellt mer än andra nyproducerade hus i Västerhejde. Och boendekostnaden blir låg. Men för Thérèse heter vinsten inte bara pengar.
- Huset känns som en öppen famn. Vi trivs här, och jag känner mig tacksam. Det är funktionellt och fungerar bra, det är ljust och jag ser träd åt alla håll, säger Thérèse.

Tillsammans med arkitekten Åke Jansson har ett mer miljövänligt hus än vad som vanligen byggs utformats. Ägarinnans önskemål om utseende och funktion har sammanfogats med experternas kunskaper till en trivsam helhet.
Klimatzoner, solfångare, ekofibrer, energiglas, vedeldning, ackumulatortankar, självdrag, grönt tak och kompostering är sådant man satsat på. Från början ville Thérèse bli självförsörjande på elektricitet genom solceller och ett vindkraftverk på gården, men så har det inte blivit än.
- Eftersom det då ibland blir överskott av el så ville jag att Geab skulle ta emot det, men det har inte gått att ordna, förklarar Thérèse.
Mot söder sluttar den del av taket som är täkt med solfångare optimala 42 grader. Stora fönster längs hela den nedre delen av fasaden ger ljus och värme till det långsmala rummet innanför, närmast jämförbart med ett orangeri eller glasveranda.

Det är den första temperaturbarriären. Vintern igenom är det runt tolv grader varmt där, varmare på sommaren förstås. Inte bara växter som vinranka och fikon, planterade direkt i backen i en rektangel som inte täckts av klinker, trivs. Thérèse tycker också om att svalka sig där emellanåt, och sköta om växtligheten. Ett härligt, luftigt rum som en länk mellan ute och inne.
Den andra klimatzonen vetter mot norr. Där är fönstren under taket små, och de långsmala rummen hyser lagerutrymmen, teknik, snickarbod och skafferi. På utsidan av väggen ligger veden staplad upp till fönstren, en bit bakom tar vindskyddande växtlighet vid.

Även här är det svalt. Det väl tilltagna skafferiet är tänkt att också kunna fungerar som kylskåp vintertid, så att det vanliga el-drivna kan stängas av.
Längs husets gavlar har fuktskyddande platonmattor fästs från marken en dryg meter upp på väggen. Mot detta har staplats gamla bildäck, vilka fyllts och täckts med singel. Det ska krönas av ett lager jord och planteras med växter, som ytterligare isolering till ytterväggarna som byggts med ungefär 40 centimeter tjock, isolerande lättbetong. Taket är fyllt av så kallad ekofiber, lösull tillverkad av återvunna dagstidningar som impregnerats mot mögel och röta.
- Jag hade läst om ett hus som byggts av bildäck och halm. När jag frågade på miljö- och hälsoskyddskontoret om min idé att stapla däck mot gavlarna skakade dom på huvudet och sa att jag inte vara riktigt klok. Men de hade inga invändningar mot det, förklarar Thérèse.
På takets gummibeklädnad har isolerande mattor med levande växter rullats ut. Där finns olika lågväxande sedumarter som fetknopp, vilka är tåliga mot torka.
- Dessutom är det vackert och förstärker intrycket av att huset är en kulle, och växterna ger syre till atmosfären, infogar Thérèse.
Hela huset är på 160 kvadratmeter. I mitten av det kombinerade köket och vardagsrummet går skorstensstocken med både vedspis och den moderna kakelugnspannan. Förutom en trivsam och direktvärmande brasa så har den en vattenmantel rymmande 650 liter vatten.
Även solfångarna värmer vatten, vilket cirkulerar i husets golvvärmesystem. Två ackumulatortankar och ett expansionskärl har installerats, för att bevara värmen i vattnet längre, och för att det inte ska koka över om det blir för varmt. Enligt Thérèse är solfångarna så effektiva så att det ibland blir överskott av varmvatten.
Systemet går också att driva med elpatron vid behov, och alla rum har termostat.

Marken är fortfarande frusen efter nattens minusgrader när GA besöker huset. Trots det svaga soldiset ger solfångarna ändå drygt sju grader. Brasan i kakelugnen har på kort tid fått upp innertemperaturen till lite väl varma 24 grader. Dags att svalka sig i orangeriet.
Halva huset har full takhöjd. Andra halvan är ett rymligt sovrumsloft. Det bärs upp av en rejäl, 13 meter lång och återvunnen bjälke. Genom det avgränsande smidesräcket letar sig värmen hela vägen upp. Om det blir för varmt finns en fläkt på övervåningen som sätter rotation på inomhusluften. I övrigt har Thérèse satsat på självdrag i stället för störande och energislukande fläktar.
Allt är inrett med en smakfull blandning av gammalt och nytt. I övrigt är både kök- och badrum moderna och funktionella. Den mesta maten lagas på elspis, vedspisen har hittills mest stått oanvänd eftersom det är tillräckligt varmt ändå.
Thérèse hade helst velat ha en mulltoa, men efter kompromiss med systern blev det vanlig vattenklosett. Däremot vill hon kompostera det som går själv.

I trädgården återstår ännu det mesta arbetet för att få den som de vill. Mot norr och söder har schaktmassor lagts som skyddande vallar. Blåst, buller och bläng från förbipasserande mildras, och gården får ett växt- och människovänligt mikroklimat. Där kan också terrassodlingar anläggas. Dessutom planeras en innergård med pergola närmast huset, samt fruktlund och en upphöjd köksträdgård. Längs infarten har en körsbärsallé planterats.
Äldste sonen har för avsikt att bygga hus på tomten bredvid Thérèse Wattskogs. Då tänker man samsas om vattnet och funderar på något system för rening. Även överskottsvärme från solfångarna kan kanske komma till användning i grannhuset.
Eftersom Thérèse också äger en del skog så kan hon bli självförsörjande på bränsle. Hon tycker dessutom om att jobba i skogen, fast detta första år har hon köpt en del ved.
Att det skulle vara mer arbetsamt eller krångligt att bo med medveten hänsyn till miljön, och att värma huset med ved och sol avfärdar Thérèse Wattskog. En brasa på morgonen, så håller sig huset behagligt.
- Det kanske beror på okunskap om man inte väljer andra lösningar än de gamla vanliga, man kanske tror att det är krångligare än det är. Men det finns hjälp att få från folk med fackkunskap, säger Thérèse uppmuntrande.

Enligt arkitekten har arbetet med huset varit roligt och intressant. För alla inblandade har det varit ett ovanligt bygge, men Åke Jansson tycker att samarbetet med alla entreprenörer har varit bra.
-Jag tycker alltid att det har varit spännande med sånt här, att arbeta med hus som är bra och trivsamma, även ur miljösynpunkt, byggda i enkel teknik med beprövade, naturliga material. Man får göra det lilla man kan för miljön, jag kan åtminstone i mitt yrke ge goda exempel, säger Åke Jansson.
Enligt Thérèse Wattskog är totalkostnaden för solfångaren 58 000 kronor, för kakelugnspannan 57 500 kronor och för skorstensstocken 80 000 kronor. Vedspisen kostade 3 000 kronor.