78-årige Carl-Eric Johansson jobbade under hela sitt yrkesliv inom försvaret med bland annat markradio och radar. Under många år var han i sitt jobb placerad vid den militära radiostationen på Furillen.
Intresset för radio och tekniken bakom apparaterna fick honom att också börja samla på prylar – något som han hållit på med sedan 1970-talet. I dag har han åtminstone 600 apparater i samlingen, vilket gjorde att Carl-Eric för cirka 20 år sedan tvingades bygga ut villan i södra Visby för att få plats med allt. När vi hälsar på hemma hos honom och frun Evy visas vi ner till den utbyggnad som ägnats helt åt de hundratals radioapparaterna. Carl-Eric tänder lyset, och fram träder hyllmeter efter hyllmeter med radior, i vad som vid en första anblick liknar en museal samling med pedantisk ordning.
– Nej, det finns ingen ordning här. De står bara sorterade efter storlek, säger Carl-Eric, som kanske hellre hade sorterat allt efter årsmodell, märke eller något annat – om det gick att få plats.
Färgtemat på apparaterna är genomgående brunt. De allra flesta radioapparaterna är i olika nyanser av trä. Förutom radio finns här också telefoner, grammofoner, och vad som uppgetts vara Fårös första tv, en Philips. Carl-Eric har också ett särskilt rum för alla "nyare" apparater, det vill säga FM-radior, vilket man gick över till på 1950-talet.
Många skulle nog vilja kalla Carl-Eric Johanssons samling för ett livsverk, men hans egen inställning till de hundratals apparaterna är ganska okänslig. En del av dem ligger honom varmt om hjärtat, men han skulle inte säga att han är stolt över samlingen.
– Njae, det här är inget att vara stolt över direkt, säger han.
Men fyller strax i:
– Fast det är klart, när man får i gång en radiojävel efter att ha kämpat länge, då är det bra.
Alla apparater fungerar och Carl-Eric har lagt många timmar på att skruva och fixa med dem. De flesta prylar ur samlingen har han hittat på fastlandet.
– På Gotland har det egentligen varit lite dödfött att samla gamla radioapparater, för det finns inte så mycket i omlopp. Det var dyrt att köpa här, och kanske inte jättemånga som hade råd när radion var ny och stor, säger Carl-Eric.
I dag, å andra sidan, är de flesta av apparaterna inte värda några större pengar alls, enligt Carl-Eric.
– Man skulle kanske kunna få en slant om man la ut några på Tradera, men att packa och skicka, det orkar jag inte hålla på med, säger han.
Varifrån kommer då ditt enorma intresse?
– Ja du, förmodligen har jag en skruv lös, om inte många. Men radion har en enkel och behändig teknik som är billig att tillverka, jag har tyckt det varit spännande att hålla på med, säger Carl-Eric.
Även om hans samling liknar ett museum är det inte jättemånga som känner till den. Och vad som ska hända med den stora samlingen i framtiden har Carl-Eric Johansson inget bra svar på.
– Det är nog tippen som gäller. Men det är klart, om hundra år är det kanske lite mer kulturvärde i det här än i dag. Jag tror inte dagens ungdomar är intresserade av att se såna här apparater i alla fall, säger Carl-Eric.
Han har aldrig haft några visningar av samlingen, och inte heller haft tidningen på besök förrän nu.
– Vi får väl se om mina två söner vill ta hand om det. Jag tror inte det finns något museum heller som är intresserade av apparaterna.