Det råder full aktivitet runt sommarstugan i Gammelgarn, där Per Sjögren och hustrun Astrid Lillo Sjögren har besök av barn och barnbarn. En trädkoja ska anläggas vid några tallar på tomten, och alla tre generationer är inblandade i bygget. Den röda lilla sommarstugan med vita knutar har varit hemmahamnen för paret i snart 30 år, och under den tiden har de hunnit med flera tjänstgöringar runtom i världen. Att kunna komma tillbaka till rötterna med jämna mellanrum har varit viktigt.
– Det har varit väldigt fint att ha kopplingen till Gotland. Jag tror att det är viktigt när man är utomlands, att ha en fast punkt. På det sättet har Gotland haft en väldigt stor betydelse. Det är en speciell känsla varje gång man kör av färjan, säger Per Sjögren.
Att banden är starka är inte konstigt. Mamma och pappa var visserligen från Norrbotten respektive Skåne, men själv är han född i den gamla prästgården i Kräklingbo, som minsting och sladdis i en syskonskara på fyra. Men därifrån har han inga tydliga minnen. Per var bara tre år när de äldre syskonen närmade sig gymnasieåldern, och flyttlasset gick till nordvästra Gotland och prästgården i Väskinde.
– Det var en liten socken, då fanns inte alla villaområden som finns där i dag. Jag spelade fotboll i Vais på Björkome IP, och badade nere vid Själsö. Det var en fin uppväxt.
Att han skulle bli diplomat var inget han tänkte på när han sparkade boll i Väskinde, men han hade ett intresse för internationella frågor, politik och samhälle. På gymnasiet blev det samhällsvetenskaplig linje på Säve. Där gick också hans framtida hustru Astrid, och efter ett tag uppstod kärlek mellan de båda.
– Per hade en röd Vespa. Det tyckte jag var intressant, konstaterar Astrid.
För Pers del följde därefter juridikstudier i Uppsala, med inriktning på internationell rätt. Det ledde småningom vidare till studier på universitetet i Strasbourg.
– Där kom jag ännu mer in på folkrätt och mänskliga rättigheter, vilket blev min ingång i Utrikesdepartementet.
Det blev en lång karriär på UD, bland annat med utlandsplaceringar i Kuwait, Genéve, Washington, Strasbourg och Kanada. Flera gånger har stora världshändelser utspelat sig runtomkring. Under åren på ambassaden i Kuwait på 80-talet låg grannländerna i Irak och Iran i krig med varandra. Under 90-talet var han stationerad både i Genéve och i Sverige och arbetade bland annat med humanitära frågor och flyktingfrågor. Det var under en tid då kriget i forna Jugoslavien rasade och tiotusentals människor flydde till Sverige.
– Det var en väldigt stark upplevelse, med den förändring som skedde på väldigt kort tid och det våld som uppstod mellan olika grupper. Att det blossade upp ett sådant hat var skrämmande att se och uppleva.
Genom åren har det blivit flera minnesvärda möten med stora världsledare, bland annat med Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov och FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Något annat som gjorde starkt intryck på Per var mötet med den sydafrikanske ANC-politikern och apartheidmotståndaren Nelson Mandela. En av Mandelas första utrikesresor efter frisläppandet 1990 gick till Sverige. Per Sjögren träffade Mandela under de fyra dagar han var på besök.
– Den personen gjorde mig väldigt starkt berörd. Den resning, den symbol för försoning och demokrati som han var. Han var imponerad över att ett litet land så långt borta gjort så mycket i kampen mot apartheid.
De sista åren av karriären spenderades på en tung post, som Sveriges ambassadör i Kanada. Ett till ytan stort land, näst störst i världen efter Ryssland.
– Att flyga från Vancouver till Ottawa tar fem timmar. Från Sverige kommer man till Västafrika på den tiden, konstaterar Per Sjögren.
Jobbet på ambassaden i Ottawa innebar en späckad kalender. Det var möten, konferenser, olika slags tillställningar och turnéer i landet. Det fanns en stor nyfikenhet på Sverige och svenska lösningar.
– Man träffar väldigt många intressanta och fina människor, och många är verkligen intresserade av Sverige. Jämställdhet fanns det ett väldigt stort intresse för, det fick jag många frågor om.
Den enda verkligt förutsägbara delen av dagen var morgonens genomgångar av dagordningar med ambassadens tjänstemän, och en vanlig dag innehåller utöver det i regel möten med svenska företag, den kanadensiska regeringen samt EU-möten. Det var också en minst sagt händelserik tid på den nordamerikanska kontinenten. Först fick Kanada en ny premiärminister i Justin Trudeau, året därpå kom Donald Trump till makten i grannlandet USA, vilket till en början innebar komplicerade relationer mellan de två länderna, inte minst på handelsområdet.
– Det var en väldigt intensiv och intressant tid, säger Per Sjögren.
Ur svenskt perspektiv är Kanada en viktig handelspartner, och mycket kraft ägnades åt att främja handeln länderna emellan. Det blev många möten med svenska såväl som kanadensiska makthavare. Bland annat var kontakten med den kanadensiske premiärministern Justin Trudeau tät, och flera svenska ministrar har besökt landet, däribland nuvarande inrikesministern Mikael Damberg, statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström.
Ett annat av ambassadörens arbetsområden handlar om att främja svensk kultur, inom områden som film, musik och konst. Men även genom att bjuda in till svenskt nationaldagsfirande på ambassaden. Förra året fick firandet ett gotländskt tema. De 600 gästerna bjöds bland annat på rökt flundra och saffranspannkaka som tilltugg till en Bergman-utställning och en reklamfilm från Destination Gotland med gotländska miljöbilder som stod och rullade.
En annan Gotlandskoppling rör den kände målaren William Blair Bruce var från Kanada, och tillsammans med frun Carolina Benedicks-Bruce skapade han ett hem i Pers hemsocken på Gotland, Brucebo i Väskinde.
– När jag har besökare från Kanada tar jag dem till Brucebo. Det är ett bra exempel på kulturutbyte, säger Per, som fått inviga flera Bruce-utställningar i Kanada tack vare kopplingen.
I januari i år lämnade Per Sjögren över till en ny ambassadör i Ottawa och det blev också slutet på ett 38 år långt värv i nationens tjänst. Han och hustrun Astrid har båda gått i pension, och nu blir det mer tid med barn och barnbarn, och mer tid för Gotland. Astrid har genom åren kunnat kombinera sin egen karriär med Pers utlandsplaceringar. Hon är lärare till yrket och har undervisat på svenska skolor i bland annat Washington.
– När jag har fått jobb har jag följt med, och det har jag fått på alla ställen. Det känns väldigt viktigt för mig att upprätthålla det jag vill göra, säger hon.
Tillsammans har de fyra barn som alla på olika sätt präglats av den internationella uppväxten.
– Två av dem gick ut gymnasiet i Genéve och en i Sverige. Nu har vi två barn i London, ett i Genéve och ett som följt i mina fotspår och tjänstgör på ambassaden i Colombia, säger Per.
Själv är han helt fri nu, bortsett från ett engagemang i en kanadensisk tankesmedja. Men han är öppen för nya uppdrag, om än inte på heltid.
– Gärna med anknytning till Gotland. Men den här första sommaren har det varit väldigt skönt att ha den här friheten.