Gotlänning är bäst i landet på amatörpipor

I snickarverkstaden är väggar­na fulla med verktyg, en svarv står i ena hörnet, en slip­maskin i det andra.

Här tillbringar Lars lediga stunder, det är en slags kontemplation att ägna sig åt sitt precisa hantverk.

Då stängs resten av världen ute, då är det bara Lars och hans egna tankar.

– Ofta är jag här på kvällen när barnen somnat, då tänder jag en massa små lampor, sätter på lugn musik och går in i hantverket en stund, berättar han.

Lars växte upp i Falun med pappas snickarverkstad på tomten, där tillverkades skåp, stolar och andra möbler av en hobbysnickrande far.

Tillgången till hyvelbänk och verktyg tände även sonens intresse för hantverk, men mest är det nog ändå vistelserna i naturen som fått snidandet att ta fart:

– Vi hade en fäbodstuga i Mora och den är väldigt förknippad med att tälja, där hade jag alltid en morakniv med mig och skar i det jag kom åt.

Sedan två år bor Lars i Got­hem tillsammans med gotländska hustrun Matilda.­ De har varit ett par i 13 år nu och på gården finns även deras båda barn.

Lars är för närvarande föräldraledig från tjänsten som narkossköterska på ambulanshelikoptern.

Här, i Gothem, har hans piptillverkande fortsatt, det som startade för över tio år sedan.

Han har just sänt in två stycken för bedömning av Svenska pipklubbens jury i det här årets mästartävling.

Ska han upprepa triumfen från 2014 då han blev bäste amatörtillverkare i landet? Någon gång i december får han svaret.

Det är lite kluvet, säger han. Egentligen är han ju emot rökning, ändå tänder han gärna ett rökverk emellanåt.

– När jag är ute och jagar eller fiskar, då hör det till. Det är så mycket mer än att bara röka, man ska stoppa pipan, tända, tända igen eftersom den alltid slocknar ...

Och så själva röken, ro­givande är den, säger han.

Han tänker sig dit; till de ­tidiga jaktpassen, till fiskevattnen; en kopp kaffe, en snugga.

– Cigaretter stillar ett behov, det här är något helt ­annat.

”Om man skulle tillverka en egen pipa?” Det var så han tänkte, en tanke från det blå.

Han och Matilda bodde i Umeå då. Jo, visst skulle det vara kul. Så han lånade en av en granne och började studera den i detalj: rökkanalen,­ munstycket, vinklarna ...

– Det var en helt ny värld som öppnade sig, säger han.

Det är ju så det ofta är; att gå in i något litet öppnar ofta just någonting stort.

Piptillverkning är ett hantverk som, liksom många andra konsthantverk, bygger på noggrannhet och dedikation. Här håller inte att jäkta, varje nytt steg måste tas med maximal närvaro.

Han berättar, Lars.

Berättar om ljungbusken Erica Arborea som växer i medelhavsländerna, av dess stenhårda rotklump sågas lämpliga trästycken upp vilka så småningom, efter kokning och torkning, själva pipan tillverkas.

Berättar om träets ådring, om att borra rökkanalerna i räta linjer, om passning, om sjöskum och briarrot, om rökflöde och polerandet med carnaubavax, om de ebonitstavar vilka så småningom blir till skaft.

Och om familjens Italien-resa förra hösten, hur tullarna gick igenom handbagaget med misstänksamma ögon:

– Jag köpte med mig elva kilo av den där roten hem, klart de undrade vad det var för något, ler han.

Första pipan blev färdig 2005. Den gav han Matilda i julklapp. Om hon blev glad? Jodå, men ...

– ... hon röker inte alls. Men hon verkade uppskatta det ändå, ler han.

– Sedan fick hon en när hon fyllde år också!

Sammanlagt har Oskar tillverkat 20 rökpipor, var och en kräver många timmars koncentrerat arbete, 20, 25 kanske.

Ibland vet han inte, ofta försvinner tiden när han går in i hantverket.

Den mästartitel han tog för två år sedan – belönat med diplom, en pipa och 2 000 kronor – var Svenska pipklubbens första tävling någon­sin.

Max två pipor vardera för bedömning, 25 inkom totalt, Oskars båda var bland de sju i finalen.

Och så blev det som det blev:

– Aldrig tidigare hade jag varit i närheten av att bli mästare i någonting alls, ler han.