Gunilla Andersson tar emot hemma i Visbylägenheten, tillsammans med yngsta dottern Jenifer. Solbränd, i en indonesisk klänning från åren då familjen bodde i Jakarta. Här och var i det ljusa och välstädade hemmet syns spår av den stora familjen; en spjälsäng, lite leksaker och så fotografierna på barn, barnbarn och barnbarns barn.
– Barnen är mitt liv, de är det viktigaste för mig, slår Gunilla fast.
Hon har alltid varit barnkär.
– Jag hade från början tänkt ha tre-fyra barn i alla fall.
Det blev fem, fördelade på två kullar – tre söner i första äktenskapet och två döttrar i det andra.
När äldsta sonen föddes 1967 hade Gunilla inte ens hunnit fylla 19 år.
– Det var kanske lite oplanerat, men jag älskade honom från första stund. Första barnet är alltid något speciellt, man fattar inte att man kan älska någon så mycket – den kärleken går inte att beskriva, säger hon och kan inte låta bli att le.
Innan hon var 25 år var Gunilla mamma till tre.
Men äktenskapet höll inte.
– Jag skiljde mig när den yngsta var sex år. Det var fruktansvärt, säger Gunilla med eftertryck.
Från att ha varit hemmafru i Fårösund, tvingades hon nu flytta med barnen till stan för att börja försörja sig.
– Jag gick i skola och städade trappor när jag var ledig. Det var en väldigt tuff tid, minns Gunilla:
– Men det gick det med.
Hon träffade en ny man, Mikael. Han pluggade till sjöingenjör i Kalmar men hoppade av eftersom paret aldrig fick tillfälle att träffas. Istället började han arbeta på sjön, vilket innebar att han visserligen var till sjöss en till två månader i sträck, men sedan var hemma lika lång tid. 1979 flyttade familjen till Gothem.
– Jag fick jobb som lärarassistent i ett år, samtidigt som yngsta grabben började skolan så jag fick vara med honom där. Sen började jag jobba som hemsamarit.
När Gunilla i början av 80-talet väntade dottern Josefin, bestämde sig Mikael för att börja plugga igen. Efter studierna började han arbeta för Rederi AB Gotland och när rederiet skulle bygga en färja i Indonesien fick han erbjudande om att flytta till den indonesiska huvudstaden Jakarta. Sönerna som hunnit bli vuxna stannade i Sverige, medan Gunilla och döttrarna följde med.
– Först skulle det bara vara ett år, men det blev fem, säger Gunilla.
Jenifer och Josefin, då 6 och 9 år, fick börja i amerikansk skola.
– Som tur var hade Jenifer lärt sig att läsa, men de kunde ju ingen engelska och lärarna kunde ingen svenska, säger Gunilla.
– Och du fick inte vara med, säger Jenifer.
Skolan, med sin stenhårda disciplin, blev en kulturchock.
– Jenifer grät innan skolan varenda dag och jag grät hemma varenda dag, säger Gunilla.
Så blev Gunilla sjuk och opererades i Singapore.
– När jag kom tillbaka ropade rektorn, ”Mrs Andersson, Mrs Andersson, your daughter can speak english”, säger Gunilla, som trots allt minns åren i Jakarta med glädje.
– Det var en lycklig tid då, vi träffades varje dag.
Efter fem år i Indonesien var det en nästan lika stor omställning att komma hem till Sverige igen. Så när Mikael fick jobberbjudanden i Frankrike och sedan Kina, stannade Gunilla på Gotland, för barnens skull.
– Jag kände att det går inte.
Avståndet kostade dem äktenskapet, även om de fortsatte vara vänner fram till Mikaels död, i Kina 2009.
Sedan Jenifer och hennes syster förlorade sin far, har den redan nära relationen till mamma Gunilla blivit allt tätare.
– Jenifer skickar ju sms varje kväll, säger Gunilla och berättar att om hon inte svarar döttrarna direkt, skickar de snart nya sms eller ringer tills hon svarar.
– Någon av mina kompisar har sagt att det är dags att klippa navelsträngen, säger Jenifer och skrattar.
Gunilla har alltid varit mån om att ha en nära kontakt med sina barn och att ge dem en trygg uppväxt.
– Eftersom jag inte har haft en så lätt barndom själv, säger hon:
– Vi säger ”jag älskar dig” till varandra varje dag. Det tycker jag är viktigt, att tala om att man tänker på varandra.
För snart ett år sedan blev Jenifer mamma till Henry, sin mirakelbebis, som hon kallar honom.
– Jag har längtat efter att bli mamma väldigt länge. Jag och min före detta försökte länge. Sen separerade vi, jag träffade en ny kille och blev gravid, säger Jenifer.
Nu delar mor och dotter också mödraskapet med allt vad det innebär av starka känslor, glädje och oro. Gunilla var till och med med på förlossningen, efter önskemål från Jenifer och hennes sambo Johan.
– Så nära är vi, säger Jenifer.
För Gunilla var det en efterlängtad upplevelse att få vara med när Henry föddes.
– Nu fick jag vara med om en förlossning precis så som jag hade önskat, säger Gunilla som själv blivit förlöst med kejsarsnitt alla fem gånger.
– Efter två snitt tyckte de att jag skulle sterilisera mig, men jag var inte klar. Men när jag fick Jenifer sa läkaren att ”du skaffar inte fler, då tar jag tjänstledigt”, säger hon och skrattar.
Barnens pappor har inte varit med vid någon av förlossningarna.
– Tyvärr. Det är en stor sorg, jag hade velat dela den glädjen med dem, säger Gunilla.
Då äldsta sonen föddes i slutet av 60-talet var hon nedsövd under ingreppet och pappan fick inte vara med.
När döttrarna föddes på 80-talet var det andra tider, Gunilla var vaken med lokalbedövning och Mikael välkommen.
– Jag ville att han skulle få vara med och uppleva det fantastiska, hur det känns, säger Gunilla.
Men så blev det ändå inte. I båda fallen slutade det med akut kejsarsnitt innan planerat datum och Mikael hann inte dit.
Bara två år efter att Jenifer föddes blev Gunilla, som 39-åring, farmor. Vid 67 års ålder har hon nu elva barnbarn och till och med ett barnbarns barn.
– Min äldsta fyller 50 nästa år. Det är fantastiskt, mina söner börjar bli äldre, det är också en fin kontakt, säger Gunilla.
Jenifer är inte sen att berömma sin mamma.
– Du var alltid en sån mamma som alla ville ha.
På söndag kommer hon och systern Josefin med familjer, fira Gunilla på mors dag.
– Ja, det har vi redan planerat, säger Jenifer, som dock inte vill avslöja deras planer i förväg.
För Jenifer blir det hennes första mors dag sedan hon själv blev mamma.
– Det känns roligt – nu kan jag också vara med. Vi får väl se vad Johan och Henry hittar på.